fredag 26 augusti 2011

Hypen med skilsmässor


Ingen har väl missat att det är lite inne med skilsmässor just nu. I alla fall inte om man får tro tidningar (sådana jag själv jobbar på). Nyligen kom boken Happy happy – en skilsmässobok redaktörad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag missunnar verkligen inte dem en lycklig skilsmässa. Och jag tror nog att den fyller sin plats i bokhyllan. Nyseparerade kan behöva en sådan bok. Sådana som står och tvekar om de ska ta steget eller inte kan också behöva en sådan bok.

Men, diskussionen kräver fler nyanser.

Jag kände att jag faktiskt blev lite illa berörd när Maria Sveland i Hanna Hellquists lyckoprogram på tv pratade om skilsmässan som vägen till lycka. Allt lät så enkelt. Man är gift, och sen är man skild. Och allt är bara happy happy. Riktigt så enkelt är det ju inte. En separation är ju alltid tuff. Om inte från mannen så åtminstone från barnen (som man kanske bara får ha halva tiden).

Sanna Lundell skriver klokt om happy happy-skilsmässomantrat i Aftonbladet:

"Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka ­familjen med frekventa plast- och styv-­inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra."

Och det är precis det jag också tänker. Katarina Wennstam sa någon gång att det var förbjudet för skilda att tala om lyckliga skilsmässor med gifta personer. Jag tycker att det är precis tvärtom. Man får tala om lyckliga skilsmässor och gratta till skilsmässan, men man får inte säga att man är lyckligt gift. Särskilt inte till skilda personer. Inte till någon...

Om man säger att man är lyckligt gift känns det som att folk tror att man är lurad. Att man är förljugen. Att man gått på kärnfamiljsmyten. Tänk om det bara är så enkelt att man råkar älska sin man, och dessutom kommer rätt bra överens med honom? Och att det funkar så bra att vi båda tycker att det är värt att leva tillsammans och båda få ha barnen på heltid? Jag gör faktiskt det. Jag älskar min man och även om jämställdheten inte var självklar från början (långt ifrån) så har vi nu ett förhållande som bygger på jämställdhet och respekt. Och så är jag dessutom kär i karln (vi firar tio år som gifta nu i september). Visst tyckte jag att det var skönt den veckan mina föräldrar tog barnen i somras. Men det var en vecka det. Visst tycker jag att det är härligt att gå ut med mina vänner utan min man. Men jag älskar även vardagen med både mannen och barnen. Inte är det alltid frid och fröjd. Vi bråkar också. Och vi blir trötta, på varandra och på oss själva. Men vi älskar varandra och tycker om att vara tillsammans som en familj.

När recensionerna på min och Tinnis bok Skriet från kärnfamiljen kom var det många som tyckte att vi förhärligade kärnfamiljen (det gör vi verkligen inte). Flera frågade retoriskt om det verkligen var värt att bevara och försöka rädda kärnfamiljen. Var det verkligen en institution som förtjänar att bevaras? Vårt svar var ju att nej, inte den patriarkala, ojämställda, orättvisa kärnfamiljen. Men att den jämställda familjen faktiskt kan vara värd att bevara.

Eller värd... Det finns inga alternativ! Om man vill, måste, behöver skiljas så gör man det. Tycker man fortfarande om sin partner, har ett bra liv med honom/henne och sina barn - ja, då är det värt att kämpa för att få jämställd familj. Det var vår tes. Omöjligt för många. Men faktiskt fullt möjligt för vissa. Okej, helt jämställda kan vi aldrig kan bli - ojämställdheten finns inbyggd i hela strukturen, i hur vi ser på kvinnor och män, vilka förväntningar vi har på kvinnor och män (mammor och pappor). Men den ojämställdheten finns kvar även om man skiljer sig. Synen på män och kvinnor kommer inte att förändras. Oavsett om man är skild eller gift.

Det behöver inte vara synd om en skild person, det behöver inte vara synd om en gift person. Happy happy kan man vara både som skild och som gift.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Denna bok handlar om kvinnor som tar ut skilsmässa. Om det är mannen som gör det så blir det inte Happy Happy. Dår är han ett egoistiskt vin. Mot den bakgrunden är denna bok den sedvanliga feministiska egotrippen.

Tudorienne sa...

Är man lyckligt gift med den man hat barn med har man en sån sjuk fördel på alla nivåer. Det är underförstått att smärtan i skiljsmässor är så jävlig att man av hänsyn håller käft om sin lycka som gift.

Malinka sa...

Jag skulle vilja kommentera Anonym här ovan, men jag vet faktiskt inte vad jag ska säga som inte innehåller ordet "idiot".

I vilket fall. Jag är lyckligt gift, med ett så jämställt förhållande man nog kan få till i dagens samhälle. Som alltid finns det saker att arbeta på, men på det hela taget är det jättebra. Och jag känner lite som du, att det är svårt att säga det (särskilt som feminist). Inte att någon aktivt ifrågasätter mig eller pekar finger, men varje gång saken kommer upp till diskussion känns det som jag antingen ljuger (i själva verket är det dåligt eller i alla fall medelmåttigt) eller skryter (kolla, jag är lyckad!). Eller en både och.

Och när det gäller Wennstam och Sveland tänker jag bara på deras f.d. män och på barnen – kul att höra att morsan tyckte det var skönt att bli kvitt farsan, liksom. Jag tycker det är dålig stil att tjoa glatt om ett misslyckat förhållande.

Sandra sa...

Riktigt bra skrivet!

KaosJenny sa...

Mm, också lyckligt gift och nöjd med att ha barnen tillsammans hela tiden. Vi delar mycket Mannen och jag. För mig är det en förutsättning för att det ska fungera. Det man bör fråga sig om man drömmer om att ha varannan vecka är om det inte går att utmana den traditionella familjen och mamma-diktaturen som man blir så låst i utan att separera... Att tänka vart är vi på väg långt innan man får ett frispel och känner att karl´n bara måste ut...

Det är en ynnest att trivas med den person som man har barn med. Sen händer det saker i livet, man utvecklas och relationer förändras. Visst finns det lyckliga skiljsmässor och en del barn "vinner" sin pappa på det sättet men jag tror att det är en jobbig väg också.

Annika sa...

Jag uppskattar alltid det du skriver, även när jag inte håller med dig. Men, just i det här ämnet håller jag med dig så mycket man bara kan.

Jag känner ofta att jag blir betraktad som lite rubbad, såsom lyckligt gift sedan tio år tillbaka, fyrabarnsförälder (tätt mellan alla barnen) och dessutom i en sits då vi gjort alla de "fel" som verkar orsaka skilsmässa. Vi tjänar väldigt olika i våra respektive yrken, vi har renoverat, vi har båda i perioder mått illa av de arbetsplatser vi vistats på, och vi har noll och ingen avlastning i vardagen, om än mycket kärleksfulla och engagerade morföräldrar på 50 mils avstånd.
Om man trots detta hävdar att man är lyckligt gift och att man överlever vardagslogistiken utan alltför grava men, då betraktas man lite som en lögnerska. Eller som lite korkad och naiv; lite lurad och snuvad på konfekten.

Själv ser jag på separerade vänner och bekanta i diverse olika konstellationer, och tycker snarare att det absolut jobbigaste som verkar finnas, det är att vara en separerad "stjänfamilj", där barnen har tre eller fyra olika hem. Det om något är en utmaning för alla vuxna och barn.

Anna sa...

word.

Erik W sa...

Klokt och väl skrivet!
Jag tycker att kärnfamiljen är en väldigt trevlig samlevnadsform som passar mig personligen ypperligt (kanske extra mycket för att jag är uppvuxen i en splittrad familj). Däremot är jag emot kärnfamiljen som norm, och det går faktiskt att kombinera dessa två ståndpunkter...
Självklart ska man skilja sig om man inte trivs ihop av olika skäl, men att göra det för att få mer fritid verkar tveksamt. I ett någorlunda jämställt förhållande brukar det gå att lösa så att alla parter får hyfsat med egentid.

den rabiata orakade flat-feministen fanny sa...

Vi lever i ett samhälle där tvåsamhet ses som en självklarhet och där det enda alternativet till den är att "frigöra" sig från den. Grejen är ju att det inte är creddigt att vara ogift, det är bara coolt att vara skild. Allt definieras fortfarande utifrån kärnfamiljen. Det klingar falskt, tycker jag.

den rabiata orakade flat-feministen fanny sa...

Skrev om detta här: http://www.arsinoe.se/?p=11261
De flesta kvinnor blir faktiskt lyckligare efter en skilsmässa, medan de flesta män deppar ner sig, så det kan absolut ligga något i den här hypen, även om man såklart inte ska sträva efter det. Om man har gift sig så ska man ju såklart ändå försöka vara tillsammans. Det blir ju bara fånigt annars. Däremot tycker jag att det är positivt att skilsmässan inte alltid ses som ett nederlag.
Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.
Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.
Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.

Lena Tallberg sa...

Rebecka, vad fint du skriver. Kände också kalla kårar när jag såg lyckoprogrammet. Skild och nöjd, gift och nöjd, sambo och nöjd, ensam och nöjd - det spelar väl ingen roll vilket. Jag har också läst boken och gillade den inte. Så svartvit och förenklad, faktiskt ytlig. Ogillar titeln Happy, happy i detta lyckofixerade samhälle. Dessutom var ju författarna sådana man knappt orkar läsa en rad till av. Titeln hade lika gärna kunnat vara Lyckliga skilsmässor i medieparnassen. Men jag unnar dem alla all lycka på jorden! Förstår inte vilka sura typer de umgås med som rynkar på ögonen och är avogt inställda till deras nyskilda lycka.

Anonym sa...

Spelar det någon roll om andra trivs i tvåsamhet eller varannan vecka. Nä egentligen inte. Men för dem som inte vågar välja själva utan att först kolla hur alla andra gör, gör det väl det.

Anonym sa...

Klassas Malinkas kommentar här ovan som näthat?

Alexander Holmberg sa...

Det är en bra bok. Men som vanligt faller det ganska platt, när inga män är med.
Samma samma och inte alls annorlunda.

Tack för bra blogg!

Maria H sa...

Det jag reagerade på i Happy Happy var att en del av kvinnorna kände ett (självklart!) behov av att vara fria och kunna bestämma mer över sin vardag och fritid och när de skilde sig fick dom göra det. Jag försöker som gift snart trebarnsmamma göra saker på egen hand, hålla kvar vid en del av det som bara är min arena och villo ge samma utrymme till min man. Inte enkelt, men några timmar i veckan kan vi alltid ordna. Jag behöver få ta en promenad, läsa en bok, träffa en vän. Själv, på mina villkor. Men jag vill också leva med hela familjen.

Anonym sa...

Det går att skilja sig lyckligt, jag (man) är lyckligt skijld. Då det seta har förändrats till det bättre efteråt.
Om nu par ska få olika stöd under skiljmässan måste även ekonomiska situationen efter vara en del av hjälpen.
Egen erfarenhet är dels att skriv alla eventuella avtal medans "leendet" finns kvar.
Annars kan det bli "lyckligt skild men lurad vid bodelning"-
Tänk efter före!!! /