Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:
"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.
Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.
Utländsk media hörde till och med av sig.
Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.
Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.
Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.
Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?
Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.
Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.
Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.
Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.
Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!
Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.
En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.
Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.
Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.
Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.
Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”
Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?
Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.
Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."
Inlägg
14 kommentarer:
Man vill ju bara krama om alla tjejer som råkar ut för sånt här. Jag har en dotter som är 13. Det kommer plötsligt väldigt nära allting.
Jag har förlåtit mig själv för att jag har varit ovarsam med mig själv alldeles för många gånger. Visst handlar det om vilket värde man sätter på sig. Och så vill man ju inte vara jobbig.
Va modigt av dej att berätta. Så fruktansvärt att du varit med detta. Som fjorton. HJälp det måste varit hemskt. Usch jag ryser. Jag kommer faktiskt ihåg hur det var att vara fjorton.
Jag tror du hjälper många andra med din berättelse.
Tack för att du delar med dej.
Tack för din berättelse. Om du INTE kan berätta om det värsta och berättar om detta känner jag att, jaa, så fruktansvärt det värsta måste ha varit. Tack.
Låter som att det var frivilligt tycker jag. Nån slags både-äta-kakan-och-ha-den-kvar-situation. Vill inte suga men gör det ändå för vill inte låta bli att suga. Inte helt lätt att vara kille och läsa av signlarna i en sådan situation kan jag tänka mig. Hade underlättat om man är tankeläsare. Är det någon annans fel att man själv tycker det är svårt att välja.
Alla de har berättelserna betyder massor för mig - jag blir medveten om en massa mönster i hur jag tänker och resonerar samtidigt som jag faktiskt kan försonas med sådant som jag själv varit med om. Innan har jag mest skämts över vad jag gått med på och tyckt att jag varit en dålig feminist (och kvinna) som inte förmått dra gränser och sätta ord på saker.
Insikten om hur vanligt det är gör att skammen faktiskt lättar. Och då blir det lättare att vara rädd om sig..
Anonym nr 1: det är alltid våldtäckt om en "nästan vuxen" man har sex med ett barn. Alltid - oavsett vad hon eventuellt vill eller inte.
Sedan är det väl just detta som är det intressanta. Varför låter sig både män och kvinnor övertalas till sex de inte vill ha. Varför finns det män (och säkert också kvinnor) som lägger ansvaret för sin upphetsning på föremålet för den... som avkräver "förlösning". Och varför är vi många som faktiskt någon gång har känt oss skyldiga att gå längre än vi uttryckligen har velat. Som låtit oss övertalas till sex helt enkelt...
Varför har vissa av oss föreställningen att det är okej att tjata sig till sex? Och det gäller även människor som i andra sammanhang är väldigt noga med att respektera andras vilja. Som tex aldrig skulle ta ett jobb som säljare eftersom de tycker att det är moraliskt förkastligt att tjata på folk produkter de inte vill ha.
Första Anonym: En fjortonåring som befinner sig i en sådan situation med en nästan vuxen man är i ett solklart underläge. Just för att man är ung och oerfaren och därmed sårbar ska naturligtvis den vuxna omgivningen vara extra varsam och inte komma med något nys om att det är tjejens plikt att tillfredsställa män sexuellt.
Det är ju det allt det här handlar om egentligen: att vara ärlig och öppen mot sig själv och andra och både kunna visa respekt och bli respekterad.
Tack för alla fina kommentarer! De värmer! Till anonym som säger att det var frivilligt. Det var inte frivilligt, men jag skulle aldrig ha tänkt tanken att anmäla heller. Och jag skrev heller inte att han tvingade mig. Frivilligt var det inte, jag ville inte. Men jag gjorde det ändå. Som många kvinnor (och män) gör det ändå. För att de inte tycker att de har rätt att säga nej. Samtidigt som det finns människor som tycker att de har rätt att kräva. Nu skulle nog det här fallet ha klassats som något slags sexualbrott i dag eftersom jag var under 15 år. Men sånt här anmäls så otroligt sällan. Och det är egentligen inte brottet jag vill diskutera, jag vill diskutera hur det kan vara. Hur svårt det är. Och att det är viktigt att vi kan prata om det.
Herregud! Tack för att du orkar dela med dig.
Har varit med om liknande saker och jag känner så väl igen det där tudelade, antingen hora eller madonna, aldrig någonsin en flicka eller kvinna med egen rätt till sin kropp.
Nej, jag har aldrig anmält någonting, jag har många, många gånger känt mig så fel, smutsig, utnyttjad. Jag har någonstans tänkt att jag har haft mig själv att skylla. Både som tonåring och som vuxen.
Visar ibland mitt namn här, men nej, inte denna gång.
Du är så modig... Och så bra det är med den här våga berätta grejen... Vilken möjlighet. Och så tänker jag på vilket ansvar vi som föräldrar har, BÅDE när det gäller pojkarna och flickorna som ju ska bli stora... KRAM
Förstår mig inte på folk. Jag har inte kognitiv förmåga att föreställa mig ett alternativ till att göra något frivilligt respektiv under tvång. Om man tvingar sig själv betraktar jag det som frivilligt (så till vida man inte har grova mentala störningar som de facto gör att man inte kan styra sitt beteende). Oavsätt vilka anledningar eller argument man använder för att övertala sig själv. Jag kan föreställa mig en skala över hur gärna eller ogärna man vill göra det som man väljer att göra frivilligt. Ungefär som att man gör något som hjärnan vill men som hjärtat eller magen inte vill.
Sen att kategoriskt använda begreppet våldtäkt för att den ena människan är över och den andra människan är under den högst godtyckliga gränsen 18 år vittnar om en sorglig oförmåga till kritiskt tänkande. Oavsätt vad politikerna har beslutat. Oavsätt vad den samtida svenska kulturen säger. En sten är en sten oavsätt om den kallas för sten eller banan. I den känslomässiga kognitiva subjektiva världen spelar det roll om en sten kallas för sten eller för banan. Men i den faktiska världen är en sten en sten ovsätt hur många som kallar en sten för banan. Precis som att julrim är julrim oavsätt om folk börjar kalla det för våldtäkt.
Och det här med vilka slags sexuella upplevelser man ska må dåligt av och inte och hur dåligt man ska må osv. förefaller vara sociala konstruktioner. Folk i allmänhet går runt och har förväntningar på att vissa slags händelser gör att man mår dåligt. Och skulle de mot förmådan inte må dåligt för att någon tog dem på rumpan eller könet så kommer de istället må dåligt för att de inte mår dåligt. För då måste det ju vara något fel på dem som inte mår dåligt av det här hemska som man SKA må dåligt av.
Tänk om vi inte fått lära oss att det är hemskt att få en klapp på rumpan medan det är trevligt att få en klapp på axeln. Eller att sex och kroppar är naturligt men att nästan alla köpt den kollektiva lögnen om att sex och kroppar är skamligt och äckligt om det inte sker utifrån vad de kulturella referensramarna tillåter och därför måste döljas.
Alla definitiva anledningar till att det är äckligare att suga av en främlings kuk jämfört med sin mans kuk sitter i huvudet. Liksom att om det är härligt vid vissa tillfällen och äckligt vid andra så sitter även det i hjärnan. För de biologiska egenskaperna hos kukarna är de samma oavsätt människa och tillfälle.
Bra sagt Rebecka. Det är förjävligt att sånt här händer, och den största insikten måste ändå vara att vi som har barn eller har kontakt med tonåringar ser till att unga människor får nödvändiga verktyg för att hantera sexualitet och sexuella relationer. Jag hoppas och tror att #prataomdet kan bli en räddning för många 14-åringar i dag.
Tack för att du delar med dig.
Skicka en kommentar