Några lästips

Ni hade nog gett upp om mig... men i går var det internationella kvinnodagen och ja, mitt intresse för jämställdhetsfrågor är fortfarande brinnande (även om jag inte har tid att blogga). Nu har jag läst så mycket bra och intressant - och så mycket dumt och frustrerande, att jag bara måste blogga.

Feminismen har ju blivit hånad och förlöjligad och ifrågasatt länge nu. Jag har följt hela hen-debatten och insett att folk ju VILL missförstå. En gång för alla: Det handlar inte om att byta ut hon och han! Det handlar om ett språkligt komplement. Ibland vet man inte kön, ibland är det inte viktigt att berätta vilket kön det handlar om.

Jag gillar inte att gradera engagemang och frågor. Tycker att alla som jobbar för en bra sak bidrar. Feminism och jämställdhet handlar om så många olika saker på olika plan. Men allt hänger ihop. Därför blir jag så förbannad när feminism avfärdas för att det ställs mot något viktigare. Hen-debatten kanske inte är den viktigaste feministiska frågan, men den är värd att debatteras och föras också! Och de som diskuterar hen, förringar inte de som jobbar mot våld mot kvinnor eller någon annan viktig feministisk fråga. Det som är gemensamt för antifeministerna/jämställdisterna, de som hela tiden kritiserar feminister är att de inte bidrar alls - de gör ingenting för att skapa en bättre och mer jämställd värld! De lägger sin energi på att klaga på att de som engagerar sig gör det i "fel" ämnen. Men jag kan lova er. En feminist som ena dagen debatterar för hen, lyfter andra dagar andra viktiga feministiska frågor som fri abort, våld mot kvinnor, hbt-frågor.

Jag tycker att det är viktigt att debatten får handla om stort och smått, högt och lågt, dilemman i vardagen liksom storpolitik. Det ena utesluter inte det andra.

Och så vill jag ge er några viktiga lästips:

Sanna Lundell skriver bra om det pågående folkmordet på kvinnor runt om i världen i Aftonbladet:

"Antalet krig i världen minskar vilket ju naturligtvis är fantastiskt glädjande för en pacifist som jag. Samtidigt, paradoxalt nog, fortsätter den största och mest genomgripande konflikten i världen att kräva mellan 1,5 – 3 miljoner liv varje år. Våldet mot kvinnor. Det motsvarar en Förintelse vartannat till vart fjärde år som världen i princip blundar för. En Förintelse. Sug på de här siffrorna en stund innan ni läser vidare."

Läs hela här!

Anna Laestadius Larsson skriver som vanligt utmärkt i SvD om sexslaveriet och de osynliga männens ansvar:

"Bakom varje sexslav gömmer sig också en förfärande mängd torskar. Män som sällan avkrävs ansvar för sina handlingar. Män som i den moderna sexhandeln sällan kan vara säkra på att det inte är en tvångsprostituerads tjänster de erbjuds. Män som genom att köpa kvinnor skapar en bild i det allmänna medvetandet av att kvinnor och flickor är sexobjekt som män kan använda för eget bruk och inte absoluta människor som de själva. Män som skulle kunna avstå från att köpa sex och göra den groteska sexslavhandeln till historia redan i dag enligt den grundläggande marknadsekonomiska principen: Ingen efterfrågan, inget utbud."

Läs hela här!

Jag och Anna skrev en jämställdhetsrapport ihop för Damernas Värld i höstas. Den kan ni läsa här.

Och så kan man ju inte låta bli att älska underbara Liv Strömquist - så rätt, så rätt! Det handlar om mammafattigdom!

"Med anledning av åttonde mars tänkte jag ta upp en av de viktigaste feministiska frågorna just nu, nämligen MAMMAFATTIGDOM. Det man brukar kalla för ”barnfattigdom” handlar ju nämligen egentligen inte om att BARN är fattiga, jag menar, de flesta barn har fruktansvärt usla inkomster!"

och:

"Visste ni att 20 procent av de ensamstående mammorna i Sverige måste förlita sig på socialbidrag? (Socialvetenskaplig tidskrift nr 1 2011) Mammor med utländsk bakgrund är – surprise – extra drabbade av fattigdom. Mammafattigdomen är en konsekvens av en högerpolitik som ökat klyftorna i samhället och drabbat dem som är mest utsatta, sjuka och har lägst inkomster – alltså kvinnor!"

Läs hela här!

Sätt igång och läs så lovar jag att återkomma med fler lästips.

Ps. I morgon talar jag om jämställdhet och familjeliv på Systerskapsfestivalen i Örebro.

God Jul!

Skickar en liten julhälsning till er läsare här på denna misskötta blogg (jag ger inte upp än - jag kan komma tillbaka en vacker dag).

Vad kan väl vara mer passande så här års än ett litet julkort med nostalgi från 70-talet? Så här såg lego för tjejer ut på den tiden. (Och så påstår folk att det har gått för långt med jämställdhet, genuspedagogik och sånt där ... oj, oj, oj).

Hoppas att ni alla får en riktigt härlig jul! Och förstås ett gott nytt år!

Jag i Kvällsöppet

För er som missade och vill se - här är Kvällsöppet och debatten om föräldraförsäkringen (bland annat):

Tyvärr hinner jag inte blogga. Hade velat skriva ner allt jag inte fick sagt i debatten. Men kort några saker:

1. Mammor och pappor ska få välja hur länge och när de ska vara hemma. Men vi kan inte ha försäkring som så uppenbart diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden, och män som förälder. Vi kan inte ha en försäkring som sänder sådana tydliga signaler att mamma är den viktigaste föräldern och att det inte är något större problem att kvinnor har en sämre ställning på arbetsmarknaden (och med det lägre lön, fler ofrivilliga deltider, sämre pension osv osv). Staten måste vara neutral och behandla män och kvinnor lika. Individualisera nu!

2. För barnens skull. Vi måste göra allt för att de går ut i världen med så lika förutsättningar som möjligt, oavsett om de är pojkar eller flickor. Vi vill heller inte signalera till de att mamman är viktigare förälder, pappas jobb är viktigare än mammas, män och det de gör har högre värde (högre lön).

3. Det handlar inte om tvång! Du kan välja precis hur du vill göra med de pengar du FÅR från staten. På samma sätt som att du kan välja att inte ta ut din semester, eller när du ska ta ut den. Varför tror man att just denna ordning - med drygt 14 månaders föräldraledighet, varav 2 månader är vigda åt pappan - är den ordning där föräldrar har full frihet, och möjlighet att bestämma själva? Hade vi haft 4 månaders ledighet som i många europeiska länder hade vi varit hemma så länge. Hade vi haft en tredelad försäkring 3, 3, 3 månader, som på Island, hade mammorna varit hemma 6 månader och papporna 3. I varje land gör föräldrarna exakt så som staten har anvisat dem att göra!! Om det ska vara helt fritt - kanske ska vi ta bort föräldraförsäkringen helt och hållet? Låta folk bestämma helt fritt hur länge de ska vara hemma, utan att få pengar för det? Nej, jag tycket inte det, jag visar bara på hur otroligt styrda vi är. Dagens föräldraförsäkring är politisk och sänder ut tydliga signaler för hur vi ska ta hand om våra barn.

4. Och till personen som kommenterade mitt förra inlägg med orden: "du kanske inte har tänkt på..." Ursäkta! Jag har debatterat denna fråga i över 10 år. Jag har suttit med i både radio och tv, läst all forskning, alla utredningar, alla debattartiklar som har skrivits i ämnet - och skrivet en hel del debattartiklar själv om detta (+ en bok som till stor del handlar om detta ämne). Det finns få argument jag inte har mött. Och få argument jag inte har tänkt på. Om du inte tror mig, slå på föräldraförsäkringen och mitt namn, eller sök här i bloggen. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta. Och jo, jag har visst tänkt på det.

Här är inslaget:

Jag debatterar i Kvällsöppet

I kväll debatterar jag jämställdhet i Kvällsöppet i TV4. Individualiserad föräldraförsäkring eller inte. Ni vet vad jag tycker. Är det okej för en mamma att gå direkt tillbaka till jobbet efter förlossningen är en av de andra frågeställningarna. Kolla klockan 23!

Debattartikel i Kollega

Läs min krönika om delad föräldraförsäkring i Kollega:

Dela lika på föräldraledigheten

Om kvinnor och män ska bli jämställda krävs att föräldraförsäkringen individualiseras. Fortfarande tar kvinnorna ut 78 procent av föräldraledigheten och de flesta vabbdagar.

Män städar elva minuter mer om dagen. Halleluja! Senaste veckorna har vi läst den ena glada artikeln efter den andra om hur jämställda män och kvinnor är. Enligt SCB:s nya tidsundersökning, som presenteras vart tionde år, arbetar kvinnor och män i dag lika mycket. Enda skillnaden är att män utför mer betalt arbete, kvinnor mer obetalt.

Medan kvinnorna har minskat sitt obetalda arbete i hemmet de senaste tio åren, har männen ökat sin del. Med elva minuter.

Visst är det något att fira!

Men lite skrämd blir jag när det presenteras som att vi har nått målet. En del har till och med ifrågasatt hela jämställdhetskampen - "se, den behövs inte, vi är ju redan jämställda!" - och glömmer i samma sekund att saker och ting inte förändras av sig själva (det troliga är snarare att vi har nått hit tack vare jämställdhetskampen).

Alla siffror talar nämligen sitt tydliga språk: Kvinnor och män är inte jämställda.

Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda arbetet hemma. 45 minuter mer om dagen än män. Det kanske inte låter så mycket. Men det blir ändå drygt fem timmar mer i veckan.

Och de där timmarna syns förstås i lönekuvertet. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har inte ändrats nämnvärt på 30 år. Kvinnor tjänar fortfarande ungefär 83 procent av männens löner. Ungefär var tredje kvinna jobbar deltid, och det är inte alltid ett fritt val, som många tror. I SCB:s tidsstudier uppger många kvinnor att de vill arbeta mer (lönearbeta mer, alltså). Två tredjedelar av den ofrivilliga deltiden står kvinnorna för.

Det privata är politiskt sade man på 70-talet. Och det gäller i allra högsta grad i dag. Vi kommer aldrig att bli jämställda på arbetsmarknaden om vi inte blir jämställda hemma.

Och det finns en åtgärd som i ett slag skulle göra stor skillnad:

Individualisera föräldraförsäkringen!

Politikerna vet det, men få törs ta i frågan. För även om de flesta i Sverige i dag skriver under på att det är viktigt att män och kvinnor är jämställda, så har man ännu inte fattat, eller inte velat se, det otroligt tydliga sambandet mellan uttaget av föräldraledigheten och jämställdheten.

Men, invänder många, staten ska väl inte lägga sig i hur vi delar på föräldraledigheten?

Det gör den ju redan! Staten och samhället har redan olika förväntningar på mammor och pappor. Och det är inte till någon av parternas fördel.

Vi har en massa försäkringar - alla är individuella utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden, får lägre lön och lägre pension.

Hur styrda vi faktisk är av dagens föräldrapolitik visar glappet mellan vad vi tycker och hur vi sedan gör. Ungefär 60 procent av alla i Sverige tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheten, enligt en undersökning som TCO årligen gör. Bland kvinnor är siffran något högre. Fler än hälften tycker alltså att vi borde dela.

Men hur delar vi? Inte lika.

Mammorna tar fortfarande 78 procent av föräldraledigheten. Männen bara drygt 22 procent. 20 procent av papporna tar bara ut en månad eller ingenting alls. Bara var åttonde man är hemma ett halvår med sina barn, medan 90 procent av mammorna är hemma minst ett halvår.

Studier visar att som man delar från början, så förblir det ofta. Mammorna stannar hemma, går sedan ner på deltid och tar 60 procent av vabben (vård av sjukt barn). Småbarnspapporna är fortfarande den grupp i samhället som jobbar mest av alla. 92,4 procent av papporna med barn under sju år arbetar heltid. Motsvarande siffra för mammorna är 51,1 procent.

Inte ska vi tvinga någon att vara hemma mot sin vilja. Eller tvinga någon tillbaka till jobbet. Man ska förstås ha rätt att avstå från att ta ut det statliga stödet och möjligheten att sträcka ut sin ledighet genom att ta färre dagar i veckan. Och även om man inte har de möjligheterna så är det inget argument för att snylta på pappans tid med barnet.

Ett grundkrav man rimligen kan ställa på en offentligt finansierad förmån är att den åtminstone inte förstärker ojämställdheten. Och det gör dagens föräldraförsäkring.

Får vi en försäkring som visar att pappa är lika viktig förälder som mamma och att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män - då ropar jag halleluja.

Man tar sig för pannan...

Ni har väl inte missat debatten efter Roland Poirier Martinssons extremt okunniga ledare - som SvD valde att publicera samma dag vi firade att kvinnor har haft rösträtt i 90 år (ska bli spännande att se vad de väljer att publicera på jubileet av avskaffandet av apartheid, andra världskrigets slut eller mordet på Utøya - någon namnkunnig islamistfobiker kanske?)?

Roland, som tidigare har skrutit om hur bra han mår av att ha en hemmafru, jämförde i sin ledare feminismen med rasbiologer som mäter hjärnan och andra trevligheter. Och han förslog att någon politiker skulle ta initiativ till en utredning som skulle räkna på vad feminismen har kostar samhället (!).

Till SvD:s försvar och heder (jag gillar faktiskt tidningen) har de Anna Laestadius Larsson som krönikör på fredagar. I dag publicerar hon sitt andra svar på Rolands stolligheter. Läs den första här! Och dagens här!

För de som tvekar om att jämställdhet är något bra för både män och kvinnor - läs här!

Och om någon skulle vilja läsa Rolands gamla debattartikel "Ingenting går upp mot en riktig hemmafru" så finns den här!

Tvåsamheten som norm

Måste bara citera ett bra inlägg om detta med tvåsamheten. Från den här bloggen:

"Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord."

Både gifta och skilda, sambo och separerade utgår ju från tvåsamheten. Allt kretsar kring tvåsamheten. Viljan att vilja ha en partner att dela livet med. Funkar det inte, skiljer man sig och letar efter en ny att dela livet med. Så ser normen ut.

Läs hela inlägget här.

Feministhat och viljan att vara en riktig man

Läser en intressant artikel i DN som visar på sambandet mellan högerextremismen och feministhatet.

Saxat ur artikeln:

"Jakten på att bli en ”riktig man” förenar Anders Behring Breivik och andra högerextremister. Det hävdar maskulinitetsforskaren Michael Kimmel, som har intervjuat flera tidigare svenska nynazister, bland andra polismördaren Jackie Arklöv.

Fem år av intervjuer med nynazister i USA och Sverige, både aktiva och avhoppande, lägger grunden till analysen som görs av Michael Kimmel, sociolog och maskulinitetsforskare på Stony Brooks universitet i New York.

För att förstå terrordåd som Anders Behring Breiviks eller Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs måste man också förstå kön, menar Kimmel.

– De högerextrema tycker att maskuliniteten är något som har tagits ifrån dem och getts till andra. Och nu ska den återfås, säger han."

Och:

"Norske attentatsmannen Anders Behring Breivik visar likaså en tydlig machosträvan, men han är mer ideologisk än Arklöv. I synnerhet hans 1500-sidiga manifest som Kimmel beskriver som ett ”tätt buskage av ideologiskt material”.

– Breivik ser feminismen som ett stort problem, att samhällets utveckling har vänt saker på ända. Att mannen har blivit underlägsen kvinnan."

Det paradoxala med högerextremismen är att de ofta säger att de står på kvinnornas sida, jag vet inte hur många gånger jag har hört att de ska rädda "oss" från gruppvåldtäkter och hedersförtryck. De pratar om vilken vidrig kvinnosyn "invandrarmännen" har. Samtidigt är de superkonservativa, ofta mot abort, mot skilsmässor, mot homoäktenskap, tycker att mannen är familjens överhuvud, att män och kvinnor är så olika och därför ska ha olika roller...

Det går inte riktigt ihop...

Läs hela artikeln i DN här!

Om näthat

...och så måste jag bara säga att jag verkligen uppskattar den debatt om näthat och anonyma kommentarer som pågår nu. Bra att många tidningar tar sitt ansvar och redaktörar i sina kommentarsfält. De gånger jag har varit intervjuad i någon av de stora tidningarna har jag verkligen fått känna på hat och förakt. Även här i bloggen förstås, men det känns tryggare här. Här har jag så många seriösa läsare som också kommenterar, här är jag inte ensam. Och här kan jag svara.

Det vidriga är att texterna som fylls med hatkommentarer inte ens behöver vara särskilt provocerande eller innehålla några som helst åsikter. Min syster har till exempel fått känna på näthat efter artiklar hon har skrivit när hon jobbade på DN - rena intervjuer, jobb som redaktionen bett henne att göra. Inga konstigheter, bara vanlig journalistik. Och ändå har hon fått en massa hat i kommentarsfälten. Jag känner många journalister och debattörer som har slutat att blogga, som har slutat att skriva krönikor och som drar sig för att skriva över huvud taget - för att de tycker att det är så jobbigt att höra hur vidrigt dåliga eller fula de är.

Läs till exempel vad Lins Fremin (mycket duktig journalist) fått läsa i kommentarsfälten.

Jag fick till exempel ett brev efter en av mina krönikor i VLT (där jag skrev i tre år) som var riktigt vidrigt. Brevskrivaren hoppades att socialen skulle komma och ta mina barn och tyckte att min man skulle begå självmord för att det vore en befrielse för honom att slippa mig. Jag har också fått mejl och facebookmeddelanden om hur otroligt korkad jag är, hur ful och vidrig jag är och förstås fått det berättat för mig att de minsann vet var jag bor och att jag är en av de första man bör skjuta när revolutionen kommer.

Jag har aldrig raderat en kommentar här i bloggen. Jag har verkligen dragit mig för att göra det. Har tänkt att alla har rätt till sin åsikt. Jag kommer aldrig att kräva att folk ska skriva under med namn. Jag gör det alltid - i alla forum där jag deltar står jag med eget namn. Men jag tycker samtidigt att det är en demokratisk rättighet att få tycka anonymt. Och man kan stå för det man tycker även om man är anonym. Däremot har jag nu bestämt mig för att faktiskt radera kommentarer OM de är hatiska och OM de får mig att må så dåligt att jag drar mig för att skriva. Hittills har jag varit väldigt tålig.

Det är inte en mänsklig rättighet att spy ur sig en massa hat på andra människors bloggar. Då får man skaffa sig en egen blogg eller ett eget forum.

Men som sagt. Min tröskel har hittills varit väldigt hög. Så kommentera på!

Största tabut att vara ogift?

Jag måste skriva lite mer om äktenskap och skilsmässor. Är faktiskt lite förvånad att inte fler blev arga på mitt förra inlägg.

Det viktigaste att kämpa mot är att tvåsamheten ses som en norm och att äktenskapet och kärnfamiljen ses som det enda riktiga. Heteronormen och kärnfamiljsförespråkarna är farligt många (läste precis om den kristna extremhögern i USA i senaste Arena, har förstått läst om det förr, men det är lika otäckt varje gång). Det är vad jag tycker. Jag säger inte död åt kärnfamiljen, men jag säger död åt kärnfamiljen som norm.

Jag vet att det finns en stark kärnfamiljsnorm i samhället - världen och jag gillar den inte. Därför tycker jag att det är jättebra när det kommer böcker om skilsmässor och där skilsmässor skildras på något annat sätt än bara tragedier. Jag har inget emot boken Happy happy. Det jag har något emot är när det blir alldeles för svartvitt. När det påstås att gifta ännu inte har nått nirvana, lyckats frigöra sig, ses som mindre vetande, lurade. Och när skilsmässan bara ses som en befrielse, som något enkelt, något man kan göra - bara så där. Det kan det visserligen vara också, men självklart är det oftast förenat med en massa sorg - också (i alla fall om det finns barn med i bilden). Och liksom skilsmässa ofta inte är ett val, utan en nödvändighet, så är att fortsätta leva i en kärnfamilj inte alltid ett val, utan något som bara är en effekt av att man råkar älska en man som man har barn med och som man faktiskt vill leva med (och det fungerar). Råkar det bli så att man lever i en kärnfamilj, så vet ni vad jag tycker: det finns en del fällor med kärnfamiljen och räddningen stavas jämställdhet.

Med det sagt tycker jag nog ändå att en av kommentarerna till mitt förra inlägg är det mest intressanta i hela debatten. Att samhället har utvecklats så att skilda ses som annat än misslyckade (= bra), och att det är okej att vara singel om man är skild, men fortfarande blir ifrågasatt om man aldrig varit gift/sambo. Tvåsamheten är fortfarande norm. Är man skild har man haft tvåsamheten. Och det är okej. Men har man aldrig haft någon - då blir man verkligen ifrågasatt. Sant. Allt utgår ändå från att alla vill ha en partner. Är det inte så att man som skild förväntas leta efter en ny partner också?

Vad säger ni? Är det största tabut att inte ha eller ha haft någon över huvud taget?

Hypen med skilsmässor

Ingen har väl missat att det är lite inne med skilsmässor just nu. I alla fall inte om man får tro tidningar (sådana jag själv jobbar på). Nyligen kom boken Happy happy – en skilsmässobok redaktörad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag missunnar verkligen inte dem en lycklig skilsmässa. Och jag tror nog att den fyller sin plats i bokhyllan. Nyseparerade kan behöva en sådan bok. Sådana som står och tvekar om de ska ta steget eller inte kan också behöva en sådan bok.

Men, diskussionen kräver fler nyanser.

Jag kände att jag faktiskt blev lite illa berörd när Maria Sveland i Hanna Hellquists lyckoprogram på tv pratade om skilsmässan som vägen till lycka. Allt lät så enkelt. Man är gift, och sen är man skild. Och allt är bara happy happy. Riktigt så enkelt är det ju inte. En separation är ju alltid tuff. Om inte från mannen så åtminstone från barnen (som man kanske bara får ha halva tiden).

Sanna Lundell skriver klokt om happy happy-skilsmässomantrat i Aftonbladet:

"Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka ­familjen med frekventa plast- och styv-­inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra."

Och det är precis det jag också tänker. Katarina Wennstam sa någon gång att det var förbjudet för skilda att tala om lyckliga skilsmässor med gifta personer. Jag tycker att det är precis tvärtom. Man får tala om lyckliga skilsmässor och gratta till skilsmässan, men man får inte säga att man är lyckligt gift. Särskilt inte till skilda personer. Inte till någon...

Om man säger att man är lyckligt gift känns det som att folk tror att man är lurad. Att man är förljugen. Att man gått på kärnfamiljsmyten. Tänk om det bara är så enkelt att man råkar älska sin man, och dessutom kommer rätt bra överens med honom? Och att det funkar så bra att vi båda tycker att det är värt att leva tillsammans och båda få ha barnen på heltid? Jag gör faktiskt det. Jag älskar min man och även om jämställdheten inte var självklar från början (långt ifrån) så har vi nu ett förhållande som bygger på jämställdhet och respekt. Och så är jag dessutom kär i karln (vi firar tio år som gifta nu i september). Visst tyckte jag att det var skönt den veckan mina föräldrar tog barnen i somras. Men det var en vecka det. Visst tycker jag att det är härligt att gå ut med mina vänner utan min man. Men jag älskar även vardagen med både mannen och barnen. Inte är det alltid frid och fröjd. Vi bråkar också. Och vi blir trötta, på varandra och på oss själva. Men vi älskar varandra och tycker om att vara tillsammans som en familj.

När recensionerna på min och Tinnis bok Skriet från kärnfamiljen kom var det många som tyckte att vi förhärligade kärnfamiljen (det gör vi verkligen inte). Flera frågade retoriskt om det verkligen var värt att bevara och försöka rädda kärnfamiljen. Var det verkligen en institution som förtjänar att bevaras? Vårt svar var ju att nej, inte den patriarkala, ojämställda, orättvisa kärnfamiljen. Men att den jämställda familjen faktiskt kan vara värd att bevara.

Eller värd... Det finns inga alternativ! Om man vill, måste, behöver skiljas så gör man det. Tycker man fortfarande om sin partner, har ett bra liv med honom/henne och sina barn - ja, då är det värt att kämpa för att få jämställd familj. Det var vår tes. Omöjligt för många. Men faktiskt fullt möjligt för vissa. Okej, helt jämställda kan vi aldrig kan bli - ojämställdheten finns inbyggd i hela strukturen, i hur vi ser på kvinnor och män, vilka förväntningar vi har på kvinnor och män (mammor och pappor). Men den ojämställdheten finns kvar även om man skiljer sig. Synen på män och kvinnor kommer inte att förändras. Oavsett om man är skild eller gift.

Det behöver inte vara synd om en skild person, det behöver inte vara synd om en gift person. Happy happy kan man vara både som skild och som gift.

Tillbaka!

Vad skriver man om när man inte har bloggat på flera månader? Har tänkt att återvända hit flera gånger, men allt känns så fjuttigt att börja med. Så nu kör jag bara!

Ett nytt jobb tog all min kraft och jag var tvungen att ge mig själv lite ledigt från allt utanför jobbet. Men, mitt intresse för politik, föräldrafrågor och framför allt jämställdhet är fortfarande brinnande. Och att blogga om det är ju så otroligt roligt. Hoppas ni är med mig fortfarande.

Sitter i detta nu och filar på en ny debattartikel i ämnet. Blev så glad över att få erbjudandet att skriva igen. Det var ju ett tag sedan nu. Kommer förstås att meddela er här på bloggen när den publiceras och var.

Annars följer jag med stort intresse hur (C) diskuterar föräldraförsäkringen och håller förstås på sidan som vill dela föräldraledigheten. Det vore väldigt modigt av dem!

Sedan blev jag förstås påmind om det enorma kvinno- och feministhatet som finns när den galna norrmannen (vill inte skriva hans namn) utförde sin fruktansvärda massaker. Det är något man ska komma ihåg. Rasism och feministhat (och socialisthat) går ofta hand i hand. Sådana som ABB är motståndare till socialism, tolerans och feminism. Och ja, jag kan inte säga att jag är ledsen över att tillhöra hans motståndarsida.

Sommarens bioupplevelse (förutom den fantastiska Melancholia) var the Bridesmaids! I mina ögon en feministisk sensation. Blev så otroligt glad när jag såg den. Kände samma revolutionerande känsla när jag såg den som när jag såg Long Kiss Goodnight och Fucking Åmål. Med de två filmerna tog utvecklingen ett stort steg framåt: Geena Davis som kvinnlig actionhjältinna var vi inte vana att se då (och vad peppad man var när man kom ut från biografen!). Och kärlek mellan två coola tonårstjejer var något alldeles nytt när Agnes och Elin hånglade i taxin på bioduken. Den här gången var det inte främst filmen som var revolutionerande (jo, visst, att tjejer får vara så roliga och äckliga kändes nytt och fräscht och hysteriskt roligt, och det var också fruktansvärt uppfriskande att alla de kvinnliga rollerna var knäppa och roliga, det händer nästan aldrig) utan publiken! Aldrig har jag sett en "tjejfilm" (=definitionen brukar väl vara att huvudpersonerna är kvinnor, att männen bara har mindre biroller) som uppskattas så mycket av män! Det har länge varit en sanning att kvinnor kan se filmer om män och kvinnor, medan män bara ser filmer om män. Men när jag såg the Bridesmaids var det lika många män i publiken och de verkade ha minst lika kul! Det värmde mitt gamla feministhjärta!

Annars funderar jag just nu mycket på semester och jämställdhet. I förorten där jag bor möter jag nu dagligen mammor som varit semesterlediga i sju, åtta och till och med nio veckor. De förlänger semestern med föräldradagar och jobbar förstås aldrig mer än deltid. Själv har jag bara haft tre veckors semester. Jag blir alltid vansinnigt avundsjuk när jag hör om deras långa, långa somrar. Men kommer till sans när det uppdagas att papporna i familjen knappt varit ledig alls (en, två veckor - företagande män som drar in mycket pengar...), och jag minns att de flesta av de här mammorna inte har fasta jobb, inte har särskilt roliga jobb, inte tjänar särskilt bra, ofta är helt ekonomiskt beroende av sina män, är de som sköter det mesta i hemmet och har det största ansvaret för de många barnen (där jag bor, ofta minst tre, inte sällan fyra eller fem...). Och då känner jag att jag nog ändå vill ha det som jag har det. Ett jobb som jag kan försörja mig på, ett stimulerande jobb, och ett jämställt familjeliv. Även om jag inte skulle tacka nej till några fler veckors semester ;-)

Hur har er sommar varit?

Fri lek?

I dag vill jag tipsa om min författarkollega Tinni Ernsjöö Rappes tänkvärda artikel på SvD:s Idag-sida om den fria leken. Hur fri är den egentligen?

Ett utdrag:


"Ingemar Gens, samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert på länsstyrelsen i Gävleborg, är mycket skeptisk till den fria leken som pedagogiskt verktyg i förskolan.

– Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras. I den finns också rangordning, uteslutning och fröet till mobbning, säger han.

Enligt honom är den fria leken långt ifrån fri.

– Den begränsas av tusen olika saker, av traditioner och tysta regler som finns i samhället. Den fria leken är nästan fånigt hyllad. Det sägs att den är konstnärlig, dynamisk, kreativ och att den ger tillgång till en människas inre. Visst, ibland kanske. Men det är få gånger allt det där infrias.

– Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens."


Här är hela artikeln.

Ja, vad säger ni? Jag är själv en ganska lat mamma som låter mina barn leka rätt fritt. Och jag känner igen det Ingemar säger i artikeln. Ofta är det min äldsta (som är en pojke) som styr och ställer. Vet inte om det beror på att han är kille eller om det beror på att han är äldst. Gissar att det mer beror på det senare. Det blir ofta krig, jaga och sådana lekar. De yngre systrarna hänger på, glada och tacksamma över att få vara med (jag överdriver något).

Ibland räcker det med att sätta igång barnen i en lek så kan det bli jättebra. Som när jag föreslår kojbygge i vardagsrummet, eller picknick uppe på berget i trädgården, eller baka en kaka (riktig kaka - alla tre barnen bakar gärna, och betydligt oftare än jag). Eller lego. När jag initierar leken blir den oftare mindre könsstereotyp och mer demokratisk.

Viktig och tänkvärd text, även om jag är förtjust i den fria leken - värt att fundera över hur fri den egentligen är.

Vad säger ni? Vad har ni för erfarenhet?

Ps. Och så vill jag tipsa om Lisa Magnussons artikel om hur man i Frankrike buntar ihop våldtäkt med otrohet/sexmissbruk när det kommer till "stora" kända män. Hellre konspirationsteorier om honungsfällor än att tro att sådana här hjälpemän kan våldta. Läs här!

Eget företagande en kvinnofälla?

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."


Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."


Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:


"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."


Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

Fler är pappalediga

Liksom tidigare år släppte TCO sitt pappaindex nu i veckan. Det visar på en ökning, om än rätt svag, av andelen föräldradagar uttagna av pappor. Det är positivt. Att det går åt rätt håll, menar jag. Med den nuvarande ökningstagen kan vi ha ett jämställt uttag om 31 år. TCO:s ordförande Sture Nordh varnar dock för att ökningen kan ha demografiska förklaringar. Förra året föddes många barn, och nu har de hunnit bli drygt ett år och då tar många pappor ut sina dagar. Fortfarande är det en stor grupp pappor som inte tar ut några dagar alls.

När man läser pappaindexet är det tydligt att det är en grupp pappor som tar ut mycket dagar, och det är de som ökar på sitt antal, samtidigt som en annan grupp pappor fortsätter att ta nästan inga dagar alls. Det är alltså inte så att de flesta män tar 22 procent av föräldradagarna. Bilden ser snarare ut så här: några tar runt hälften och några tar inget alls.

Mer om hur fördelningen av pappadagar över landet läs här!

Hanne Kjöller om Assange igen

Ni missade väl inte Hanne Kjöllers utmärkta krönika i DN om männen som utan att blinka, utan att veta, utan några bevis, skyndar till Assanges försvar? De stora människorättsmännen, vänstermännen. De fina, goda männen. De är fullständigt övertygade om Assanges oskuld. Jag såg liksom Hanne dokumentären på SVT och förfärades över deras tvärsäkerhet. Deras förakt för rättssäkerheten och framför allt det svenska rättssystemet. Jag förfasade mig också över en och annan riktigt unken syn på vad en våldtäkt är.

Människorättsaktivisten (mansrättsaktivisten?) Tariq Ali till exempel som tycker att kvinnor visst ska ha rätt att säga nej. Men då måste man göra det innan hon går hem med mannen: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.” Har man sagt ja till ett samlag så har man en skyldighet att ställa upp på så många som mannen önskar under natten det gäller, och på vilket sätt mannen än önskar (med kondom, eller utan till exempel).

Hanne kommenterar så här:

"Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.

Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv."

Jag instämmer till fullo med Hannes slutsats. Om det ska bli som dessa män vill så får kvinnorna bli mer restriktiva. Ska vi ha tillbaka 50-talets lagstiftning så får vi ta tillbaka 50-talets sexualmoral där kvinnor helst ska säga nej.

"Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”

Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja."

Vi kvinnor som inte vill tillbaka till tiden före den sexuella revolutionen (tror de flesta) får hoppas att dessa mäns önskan inte blir verklighet.

Läs hela Hanne Kjöllers krönika här!

"Kvinnor och barn"

Jag förstår verkligen de som inte gillar termen "kvinnor och barn". Självklart är det lika hemskt om en man dör, som om en kvinna dör. Det är alltid särskilt fruktansvärt när civila, alldeles oskyldiga, dör. Även om det är en definitionsfråga om soldater är oskyldiga eller inte... De vet vad de ger sig in på i alla fall. Hur som helst. Förstår verkligen att man reagerar på begrepp som "kvinnor och barn" och man bör vara försiktig med hur man svänger sig med den termen.

Men i vissa fall är det verkligen befogat. Som när det gäller den reproduktiva hälsan. Mödradödlighet och barnadödlighet hänger till exempel ihop. Förbud mot abort är också ett stort hot mot både kvinnors och barns hälsa. De flesta som gör abort har redan barn. Då det fortfarande ser ut som så att det är mammorna som tar hand om de små barnen, är mödradödligheten ett direkt hot mot barnen. Dålig mödravård under graviditeten, vid förlossningen och efter när barnet har kommit spelar förstås en stor roll för hur barnet mår - om det överlever. Antal barn som föds döda beräknas vara 2,6 miljoner årligen.

– Det handlar om fattiga kvinnor och deras barn. De är inte en högstatusgrupp i världen, vilket nog är dagens understatement, säger Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare, till DN.se i dag.

Många av orsakerna till dödfödseln är desamma som orsakar mödradödlighet, enligt Åsa Regnér som i artikeln säger att det krävs flera åtgärder för att lösa problemen. Det måste utbildas barnmorskor, bli bättre läkartäthet och klinikerna måste bli bättre.

Vill vi rädda de små barnen, födda eller ofödda, så måste vi rädda mammorna. Och vice versa. Det är jättebra att det sätts fokus på barnadödligheten nu. Och i just det här fallet måste man nog fortsätta prata om kvinnor och barn.

Pappor på förlossningen

Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.

Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.

Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.

Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.

Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

skidsemester och könsroller

Förra helgen var vi uppe och åkte skidor i Kungsberget. Det blev ingen fjällvecka för oss, vi har ju varit borta mycket nog från jobbet. Men en liten skidhelg blev det i alla fall, även om det spöregnade i backen på söndagen och det då bara blev två åk...

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med skidsemestrar (okej, nu varnar jag för ett oerhört medelklassigt inlägg). Jag var på ett barnkalas för ett tag sedan och eftersom det var ett väldigt litet barn som fyllde år var många mammor (och några pappor) med på kalaset. Mammorna kom in på ämnet skidsemester, då det här var strax innan sportlovet. Ingen av dem VILLE åka till fjällen. En mamma sa till och med att hon hoppades att hennes jobb skulle säga nej, så att hon slapp. De hade alla små barn, och många barn. Tre eller fler. Tätt i åldrarna. Jag satt väldigt förvånad. Jag älskar att åka skidor, både längd och slalom, och jag älskar att vara i fjällen. Frågade varför de inte ville till fjällen, och förstås varför de åkte dit om de inte gillade det.

Att välja bort fjällsemestern gick tydligen inte, även om alla mammorna längtade mer till värmen. Det var männen som verkligen ville. Och barnen tyckte att det var så kul. Alla mammorna åkte slalom och gillade det, men det visade sig att de inte fick åka så mycket. Det var de som stod i pulkabacken med de minsta, eller hängde i bebisbacken med nybörjarna. Det var de som gjorde matsäckarna och drog barnvagnen när bebisarna skulle sova. Varför delade de inte på det, undrade jag. Nej, och här svarade alla samma sak: HAN tyckte att det var roligare att åka slalom. Och HAN var bättre på slalom. Jag hävdade att det är klart att han blir bättre om han får åka mer. Men det var som att de pratade om ytterligare ett barn: "Han tycker att det är så roligt, jag låter honom få åka, jag är ändå inte lika road."

Kunde inte låta bli att känna en viss sorg efter den här diskussionen. Visst kan man tycka att det är generöst av kvinnorna att stå där och passa barnen och fixa matsäckarna och låta honom åka. Men samtidigt, till vilket pris då? Och mammorna ville inte ens vara där. Jag funderar också på vad man signalerar till barnen? Att det faktiskt för deras skull är viktigt att ta för sig. Att se till att ta vartannat pass i pulkabacken/barnbacken.

Jag har varit väldigt noga med det själv. Det var ju ändå en del tid som gick bort från skidåkningen, då jag var höggravid eller nyförlöst. Så fort det har varit möjligt att dela har jag gjort det. För mig har det varit viktigt att vi alla har haft kul när vi har varit i fjällen. Att skidåkningen är ett gemensamt intresse i familjen.

Är det någon som känner igen sig? Och varför är det så att vi tenderar att bli ännu mer ojämställda under semestern?

Föräldrapodden om föräldraledighet

I fredags blev jag intervjuad av Minnia som gör föräldrapodden - om föräldraledighet. Lyssna här!

I en av kommentarerna hade Thomas kommenterat det jag säger om att pappan faktiskt kan ta hänsyn till mammans kunskap. Ja, jag förstår att han reagerar. Eftersom det var lite otydligt ska jag utveckla mina tankar här. Jag tror förstås inte på några medfödda "manliga" eller "kvinnliga" sysslor. Jag tror att man lär sig av erfarenhet, framför allt. Sedan finns det säkert individuella fallenheter för vissa saker också. Varför jag tog upp det här var för frågan om mamman ska låta pappan göra det på sitt sätt. Och den frågan får jag ofta. Ofta ligger en viss kritik av mammorna i den frågan, att om de bara slutade övervakade pappan och slutade lägga sig i, så skulle papporna älska att ta hand om barnet. Och jo, visst finns det mammor som säkert kväver pappornas entusiasm. Men jag tycker att det är en dålig ursäkt. Jag försöker se det från ett annat håll. Om nu mamman varit hemma ett år, då är det ju hon som har blivit experten på barnet. Då tycker jag att pappan kan lyssna på hennes expertis. Om han är hemma sedan ett år - är det hans tur att bli expert! Däckbytet som exempel drog jag för att det oftast är mannen i familjen som byter däck. Och om han brukar göra det, så skulle väl han inte bara köpa hennes sätt att göra det. Han kan ju något, och hon vet ju det. Det kanske var ett stereotypt exempel. Men världen är ju nu rätt stereotyp. Männen byter däck, kvinnorna är hemma betydligt längre med barnen. Så min poäng är att jag inte tycker att det räcker att skylla på att mamman "vill ha det på sitt sätt". Pappan får väl gå in och ta sin plats, vara där tillräckligt länge så att även han blir expert! Man kan ju inte välja bort att vara med sitt barn, bara för att mamman påpekar något.

PS. Och sedan måste jag ju bara länka till den fantastiska uträkningen som Minnia hänvisar till i inslaget. Hur mycket förlorar man på att dela föräldraledigheten? Vi hade ju några räkneexempel i boken som var hämtade från SOU:n om föräldraförsäkringen som gjorde för några år sedan. För de som inte orkar läsa boken eller SOU:n - läs här! Och glöm inte att mammor som delar föräldraledigheten har betydligt bättre löneutveckling efteråt (med 7 procent för varje månad pappan är hemma). Pappans löneutveckling påverkas inte nämnvärt, oavsett om han är föräldraledig eller inte.

Alltså, en familj tjänar på att dela föräldraledigheten lika - även om han tjänar 60 000 kronor i månaden och hon 25 000 kr. (En person som tjänar 60 000 kronor i månaden borde ha råd att vara hemma i alla fall...)

Kan vi skippa argumentet "min man tjänar för mycket" nu?