Malin Ullgren har skrivit en jätteintressant
text i DN kultur om varför vi inte vågar prata om män som grupp och om problemen med den manlighet vi har i dag (det finns förstås olika sorters manlighet).
När hemska brott begås letar vi efter en massa olika förklaringar. Vi försöker hitta samband, nu senast har det varit exempelvis jämställda män som nog är rätt farliga (när Kapten Klänning visade sig vara sexköpare), eller småstadsbor (Bjästa), eller så skyller man på tv-spel, kyrkan, muslimer, alkohol, psykisk sjukdom.
Malin skriver så här:
"Den politiska retorikens ”ta krafttag” styr också jakten på allt som inte är grundorsaken till problemet.
Det är lättare att ”agera bestämt” mot kyrkor och asylsökande än mot könsmönster och maktordningar vi alla är del av.
Men no worry, ma’am. Vi kommer snart att erbjuda dig en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in.
Om vi inte snarast återvänder till att tala om kön betyder det att vi i grunden har accepterat en ordning i vilken kvinnor måste förbli offer för män. Någon som törs störa valrörelsen med ett talibantal?"
Jag säger inte att de här andra faktorerna inte spelar någon roll. Men få vågar prata om den främsta gemensamma nämnaren, att de flesta förövare är män.
Om man nu ska våga prata om detta så finns det ju två riktningar resonemanget kan gå.
1. Antingen är man biologist, man tror att det här ÄR en del av manligheten. Att män är födda mer eller mindre aggressiva. Och då är det ju inte så mycket att göra. Eller, om man tycker att det är ett problem så är det ju klart att det finns saker att göra...
2. Sedan kan man vara en sån som tror att denna variant av manlighet till största delen är något skapat, av samhället, av oss tillsammans. Och att människan är föränderlig och att män inte är värre än kvinnor, egentligen. Det som stödjer den här tesen är att män i vissa kulturer är betydligt fredligare än i andra. Och att det ofta har just sociala, kulturella förklaringar. Och det betyder i sin tur att det inte är den enskilda mannens fel eller skuld, utan en skuld som vi alla i detta samhälle gemensamt måste ta på oss (hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beskriver manlighet och kvinnlighet, vad vi accepterar och inte accepterar). Och tror man på detta viset så finns det ju hopp. Då kan man göra något åt situationen. Man kan påverka, genom diskussion, debatt, opinion, lagstiftning, utbildning och på en massa andra sätt.
Det första synsättet är en typisk "män är djur"-syn på livet och människan. Det intressanta är att det inte är feminister som står för detta synsätt (trots hela Irene von Wachenfeldt-debatten för några år sedan), utan främst antifeminister som tycker att "män ska få vara män (som de biologiska varelser de är) och kvinnor kvinnor".
Jag tror på det andra sättet, jag tror inte att män är djur (inte mer än kvinnor i så fall, för djur är vi förstås), jag tror inte att det är så stor skillnad på män och kvinnor (vissa skillnader finns säkert, men inte så stora som många gärna vill tro). Det bevisas av att det är så otroligt många män som INTE gör sånt här. Det är alltså inget problem att vara man! Man är människa! Men vi har en syn på hur manlighet ska se ut och en acceptans för en viss sorts manlighet. Och vi hyllar det manliga våldet i film, tv, böcker och så vidare. Vi behandlar våra småpojkar annorlunda än vi behandlar våra småflickor. Och det är det vi borde diskutera och försöka göra något åt. Och det handlar inte om att män är svin eller att män har en kollektiv skuld. Människor har en kollektiv skuld möjligen. Både kvinnor och män. Och vi har en skyldighet att förändra den kulturen.
Isobel Hadley-Kamptz kommenterar också Malins artikel på sin
blogg. Hon skriver jättebra. Läs bara här:
"Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig."
Och det här är så viktigt! Det är inte att de är män, det är att de faktiskt har makt och KAN utöva våld. Precis på samma sätt som mammor KAN utöva våld mot barn. Makt korrumperar. Problemet är inte män. Problemet är makt. Men vi måste våga prata om män och deras makt för att komma till rätta med detta problem. Inte minst för att även andra män drabbas av männens våld! Detta är ingen kvinnofråga! Det är en människofråga!
Isobel avslutar så här (och jag tänker avsluta det här blogginlägget med detta citat):
"Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft."
Inlägg
