Har varit en usel bloggare. Jag är inte värd alla er bloggläsare som så troget tittar in här och möts av... tystnad! Ska bättra mig!
I går var jag på barnkalas och då kom vi in på en diskussion om logistiken i familjen. Hur man får ihop allt? Vem sköter planeringen? Min mamma har i alla år haft en stor tjock kalender där hon för in alla sina aktiviteter och min pappas aktiviteter. Hon har också koll på en del av våra (barnens) aktiviteter - om vi ska resa bort, om vi ska ha fest eller fyller år eller har namnsdag och så vidare. Min pappa har också en kalender, men han skriver bara upp sina aktiviteter. Han har ingen aning om vad min mamma håller på med. Eller om jag ska resa bort med min familj till exempel. Rätt typiskt.
Hör många familjer där det är mammorna som sköter logistiken. Det är hon som är projektledare. Till viss del är jag det också. Det är ofta jag som löser olika logistiska problem när någon ska hämta och det krockar och man får be någon kompis förälder hjälpa till och skjutsa det andra barnet. Och det är oftast jag som löser de lediga dagarna på skola och förskola. Min man hade till exempel inte en tanke på att det var höstlov nu och att fritids var stängt två dagar.
Men om man bortser från det så tycker jag ändå att utvecklingen för oss har gått rejält framåt. Vi är nästan, nästan jämställda när det gäller logistiken och det tack vare våra Iphones och våra kalendrar i datorn. Vi bjuder in varandra till varandras aktiviteter, så han vet alltid vad jag gör (alltså utanför arbetstid) och jag vet vad han gör. Det betyder att vi väldigt sällan råkar ut för krockar där vi båda lovat bort oss. På samma sätt läser vi båda veckobreven, ungefär varannan gång. Om han dyker på något viktigt datum skriver han in det direkt i sin kalender och bjuder in mig (för er som inte vet, det heter så, att man bjuder in den andre till sin aktivitet och så får man acceptera eller avböja).
I våra kalendrar står förstås alla gympapåsar, skogsdagar, utflykter på dagis, föräldramöten, fotboll, handboll, ridning och alla barnens aktiviteter (med påminnelser på morgonen). Också påminnelser om att köpa present till barnkalaset dagen efter. Ingen kan komma undan med att den inte visste att sonen skulle ha med sig matsäck eller att fritids stänger klockan 16.
Jag är verkligen glad över denna utveckling och tackar tekniken! För jag tror att just projektlederiet och logistiken är en av de punkter där många faller i könsrollsfällan. I alla fall hemma hos oss. Och nu är det till stor del löst. Vi har båda koll, vi tar båda ansvar - vi delar på ansvaret.
En annan positiv effekt av vårt system är att jag bokar in mer egna aktiviteter. Jag, liksom många småbarnsmammor, har varit rätt dålig på att boka in saker för mig själv tidigare. Förr pratade jag med någon kompis, vi halvbokade något vi skulle göra och så skulle vi gå hem och stämma av med våra respektive och så skulle vi bestämma på "riktigt" sen... Men det där sen tenderade att rinna ut i sanden. I dag skriver jag in direkt i Iphonen - jag ser ju på en gång om det krockar med något annat - och skickar till min man. Och då är den tiden tagen.
Vad säger ni? Känner ni igen er? Vem sköter logistiken och planeringen hemma hos er?
Inlägg
16 kommentarer:
Det där är en sak som aldrig har varit något problem hos oss. Han sköter "sina" födelsedagar och jag "mina", och till övrigt har vi en gemensam kökskalender, familjevarianten där alla har en egen kolumn. Det enda är att man ibland glömmer att kolla i den, men det gör vi båda två ...
Kanske hjälper det att vi var rätt gamla när vi flyttade ihop, att vi båda har stora släkter med mycket födelsedagar som firas, eller att vi hämtar och lämnar barn lika mycket. Vad vet jag. Eller så har vi bara tur som kombinerar en kvinna (jag) som inte är intresserad av att projektleda med en aktiv och uppmärksam man?
Det problem som vi har är att han reser en del i jobbet, en del med kort varsel, och då är det bara för mig att boka av mina aktiviteter och ställa in mig på korta arbetsdagar. Vi kan få hjälp med hämtning, men inte hur ofta som helst.
Logistiken hos oss sköts av min sambo vilket mest beror på att jag "råkar" glömma bort en hel del. Jag föredrar att kalla det för att sålla onödig information. :-)
P.s. Nu måste jag vara en sådan tråkig förskollärare och påpeka att dagis heter förskola och har gjort så sedan 1998. Kunde inte låta bli!
Jag. Bara jag...
datorn/tekniken precis som ni, alla gånger! Älskart
Förstår mig inte på folk som vanemässigt ska kolla med sin partner först innan de kan bestämma något överhuvudtaget med en annan människa.
För jobb och skola vill jag ha något form av kalendersystem. Men för min fritid vill jag inte ha någon kalender. För det första vill jag inte boka upp mig mer än en vecka framåt. För det andra vill jag inte boka in mer saker än vad jag ändå kan hålla i huvudet. På det här sättet kan jag ta dagarna som de kommer och göra precis vad jag känner för den dagen och inte vad jag kände för att göra för 7 veckor sedan. Och jag får tid för återhämtning och att tänka.
Dagens IT och kommunikationsteknologi gör att vi hinner göra mer och ständigt kan kontaktas av vår omvärld och även kan kontakta den. Samtidigt tror jag många behöver göra mindre och vara mindre kontaktbara. Ibland kan jag tro att det inte längre är den som har mest saker när den dör som vinner. Nu verkar det nämligen vara den som hunnit göra mest och har flest vänner på facebook innan den dör som vinner.
Hos oss är det bara jag som är projektledare och logistiker.Jag förstår inte riktigt hur det kunde bli så.Jag har numer ansvar för alla matinköp,all matlagning,all tvätt,alla present inköp osv.För min del blev det en slags knepig överlevnadsstrategi....jag orkar inte vänta med lunch till 15 på helgen,jag tycker att det är så pinsamt att springa in och köpa en Aladdin på en bensinmack för att present glömts bort,jag tycker att det är jobbigt när personalen på dagis ringer mig (!) för att det fattas vantar och mössa till barnet,jag tycker att det är jobbigt att vänta med tvätten tills jag får gå med udda strumpor.Ja herregud hur kunde det bli så här :) och hur tar man sig ur det?
Vi har en planeringsträff i köket varje söndagskväll då vi går igenom den kommande veckan. Då skriver vi in viktiga saker som den andre ska göra i den egna kalendern och kollar även om den andre ska eller vill göra nåt på egen hand. Funkar bra, tycker jag. Sen har vi arbetsfördelning som ligger fast: jag (föräldraledig) tar matlagning, matinköp, hämtning, lämning och städ, hon städ och frukostmatinköp och vissa ärenden.
Oj skrev fel, så här ska det vara:
Sen har vi arbetsfördelning som ligger fast: jag (föräldraledig) tar matlagning, matinköp, hämtning, lämning och tvätt, hon städ och frukostmatinköp och vissa ärenden.
När det gäller hemmet, står jag för den mesta planeringen och logistiken, men inte all. Han sköter skjutsningar och hämtningar av bonusbarnen (som bor halva tiden på annan ort, men har sina resp aktiviteter hos oss). Det kräver sin man(!).
Han sköter i princip all logistik i vårt gemensamma företag, medan jag har hand om kundkontakter, säljare, pappersarbete ...
Att med utgångspunkt från att det är jag som handlar mat, sköter skolkontakter för den yngsta, håller reda på födelsedagar osv osv, säga att vi lever ojämställt blir fel. Vi gör lika mycket, fast på olika sätt.
Dessutom, min man har ännu inte kommit till it-åldern (sådana finns ännu), så att ha varsin elektronisk kalender skulle aldrig fungera. Vi har varsin papperskalender och kollar så att inte min tandläkartid krockar med någons träning i hotahejti, samtidigt som det ska hämtas barn fem mil från vårt hem.
Det känns faktiskt som att vi har koll båda två, möjligen har min man faktiskt lite försprång sen jag började plugga och liksom fyllde min kalender- och tider att passa-kvot med BARA MIG SJÄLV...jag var ensamstående tills min äldsta var fyra så ibland verkligen vältrar jag mig i lyxen av att vara två som roddar. Lövely är det.
Om man har tre små barn med olika aktiviteter var och varannan dag så är det nästan omöjligt att INTE stämma av med varandra om man vill göra något på kvällen. Hur oromantiskt det än låter för vissa. Tycker den där attityden är så trist ("trist med par som måste kolla med den andra för att få göra något..."), ungefär som att det skulle likställas med att man måste fråga regeringen där hemma... Det är inte det det handlar om! Det handlar om logistik. Jag är till exempel uppbokad tre kvällar denna vecka (ovanligt mycket, men det råkade falla så), det betyder att jag måste lita på att min man kan ta mellanbarnet till ridningen på måndag, att han skjutsar till fotbollen på onsdag och till handbollen på fredag. Om han också skulle boka in något samma kvällar skulle vi inte få ihop det. Så är det bara.
Håller med Rebecka. Det handlar om att över huvud taget få livet att fungera. Om man har barn, i synnerhet om man har fler barn än ett, och man har det minsta lilla intresse av att slippa paniklösningar i sista minuten, då synkar man med varandra. Det handlar om respekt - inte sjutton kan man boka något utan att kolla om det går ihop, familjelogistiskt sett.
Annars kan jag hålla med om att de är trist att vara tvungen att planera mycket långt i förväg, men det är så det är. Alla mina vänner har själva familj och flera barn. Om jag inte bokade saker i god tid (och synkade med mannens kalender) skulle jag knappast träffa någon över huvud taget.
Kan för övrigt starkt rekommendera att synka sina gmail-kalendrar med varandra...
Visst, jag förstår poängen med att man kollar med sin partner för barnens skull. Min erfarenhet är dock att många utan barn ska kolla med sina partner först innan de kan bestämma något. Eller att de helt enkelt inte kan göra något för då blir ju partnern ensam, om den nu inte följer med. Fast det kanske bara är dåliga ursäkter folk säger för att de inte vill umgås.
Själv gick jag till fotbollen och åkte buss till musikskolan från att jag var nio-tio. Hade ingen förälder med bil.
Jo, jag gick själv till gymnastiken och baletten som var mitt i stan, och själv till pianolektionerna. Och - gick ner till stan varje fredag, tåg bussen ut till landet, klev av och gick två kilometer till ridskolan från jag var 8. Det var ju så på den tiden. Mina barn får gå och cykla till fotbollen som är relativt nära (ibland, en dag är det längre bort). Men ridskolan och handbollen är alldeles för långt bort. Gillar inte utvecklingen att barn aldrig går själva. Men samhället ser annorlunda ut i dag. Mina barn går ofta själva till skolan (de två äldsta går i 1:an och i 3:an). Hon i 1:an klagar på att hon är den enda i sin klass som inte har en förälder som följer henne enda upp i klassrummet...
Det där med att stämma av... min man jobbar mycket kvällar - helt utan "system" eftersom han är musiker.
Så innan vi fick barn stämde jag oftast av så att jag inte bokade in saker på hans få fria kvällar - eftersom jag ville träffa honom ibland... Nu stämmer jag istället av så att han kan vara hemma med ungen om jag ska iväg.
...och att skaffa iphones var en bra idé! Men med en musikermake är man van att avboka saker också. Välbetalda jobb kan dyka upp i sista minuten och vi har inte råd med att han tackar nej för att jag ska umgås med någon. Tyvärr.
Det positiva är att han sköter det mesta av det praktiska och logistiska eftersom han oftast är ledig på dagtid.
Eller så gör man som hos oss.
Mån och tiskväll har jag barnansvar och kan boka upp vadsomhelst utan koll ons, tors. Mannen har barnansvar ons torsdag. Funkar helbra och man behöver aldrig tveka. Den som har kvällen packar förskoleväskan mm.
Vi körde såhär redan från början av föräldraledigheten när vi jobbade halva veckor var. /Marie
Skicka en kommentar