Det är så många intressanta kommentarer till ett inlägg längre ner, så nu tänkte jag lyfta en fråga därifrån. Jag kom in på den klassiska frågan som man ofta får som feminist och jämställdhetskämpe: Är du bättre än andra?
Så här skrev jag:
"Ja, men om man tror på något så kämpar man väl för det? Tror man till exempel på att vi sakta men säkert håller på att förstöra miljön och att det enda som hjälper är om människor hjälps åt att förändra sättet de lever på - ja, är man då överlägsen om man tycker att man är bättre som tar bussen till jobbet än någon som åker i ensam i sin SUV?
Vad jag menar är att man alltid hamnar i det där. "Är du bättre än andra?"
Jag TROR på ett jämställt samhälle. Jag TROR på ett jämställt föräldraskap och på ett arbetsliv där människor ses som människor och inte män och riskarbetskraft. Jag TROR på att försöka ge våra barn samma framtidsmöjligheter oavsett om de är pojkar eller flickor.
Detta är målet. Vägen dit är precis det vi diskuterar här på bloggen. Och vi är VERKLIGEN inte alltid överens eller säkra på vår sak att det vi tror är rätt väg att gå. Så nej, vi tror inte att vi är bättre än någon annan (tvärtom brottas vid med de här frågorna varje dag!). Men vi gör vad vi kan för att styra samhället åt det håll VI tror på.
Det gör alla som tror på något. Är det fel att tro på något? Nej, jag tycker inte det. Man får tro på något och man får kämpa för det - med demokratiska medel. Även om man inte är hundra på att det är rätt."
Vad säger ni? Kan man komma runt den här frågan? Är man elitistisk när man diskuterar de här frågorna? Hur kan man diskutera de här frågorna utan att kritisera andra människors val? Hur kommer man runt det?
fredag 6 november 2009
Psykologerna reagerar
Apropå gårdagens tv-debatt om barn i media. Så här skriver Psykologtidningen i dag (mycket bra!):
”Mycket anmärkningsvärt att exponera barn på det här sättet”
Kritiken mot SVTs serie Ett fall för Louise är växer. Rädda barnens psykolog Åsa Landberg reagerar på exponeringen av barn. Liksom Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin:
-Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin.
– SVT har förmodligen ett vällovligt syfte att upplysa och avdramatisera skammen kring att ha problem av psykologisk karaktär. Psykologförbundet ser positivt på att visa för en större publik hur psykologisk kunskap kan komma till nytta för föräldrar och barn. Men. Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin och fortsätter:
– Det finns stor risk att barnen, som exponeras i de här programmen, far illa på olika sätt - såväl i det korta som i det längre perspektivet. Det finns ju redan i denna programserie uppenbarligen föräldrar och barn som djupt ångrat att de ställde upp.
Lars Ahlin påpekar att Louise Hallin, som är psykoterapeut i programmet, inte är psykolog. Därmed omfattas hon heller inte av Yrkesetiska principer för psykologer i Norden.
I likhet med Rädda barnens psykolog Åsa Landberg anser Lars Ahlin att man ska skydda barnen genom att anonymisera dem i sådana här sammanhang.
– Allt det positiva med syftet att avdramatisera och se nyttan av psykologisk kompetens i form av analys, utredning och behandling – borde man lösa genom att använda skådespelare, säger Lars Ahlin.
Jag säger bara: Bullen! Kommer ni ihåg? "Och som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet."
”Mycket anmärkningsvärt att exponera barn på det här sättet”
Kritiken mot SVTs serie Ett fall för Louise är växer. Rädda barnens psykolog Åsa Landberg reagerar på exponeringen av barn. Liksom Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin:
-Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin.
– SVT har förmodligen ett vällovligt syfte att upplysa och avdramatisera skammen kring att ha problem av psykologisk karaktär. Psykologförbundet ser positivt på att visa för en större publik hur psykologisk kunskap kan komma till nytta för föräldrar och barn. Men. Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin och fortsätter:
– Det finns stor risk att barnen, som exponeras i de här programmen, far illa på olika sätt - såväl i det korta som i det längre perspektivet. Det finns ju redan i denna programserie uppenbarligen föräldrar och barn som djupt ångrat att de ställde upp.
Lars Ahlin påpekar att Louise Hallin, som är psykoterapeut i programmet, inte är psykolog. Därmed omfattas hon heller inte av Yrkesetiska principer för psykologer i Norden.
I likhet med Rädda barnens psykolog Åsa Landberg anser Lars Ahlin att man ska skydda barnen genom att anonymisera dem i sådana här sammanhang.
– Allt det positiva med syftet att avdramatisera och se nyttan av psykologisk kompetens i form av analys, utredning och behandling – borde man lösa genom att använda skådespelare, säger Lars Ahlin.
Jag säger bara: Bullen! Kommer ni ihåg? "Och som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet."
torsdag 5 november 2009
Vem ska man tro på?
Jag vet vem jag tror på. Mycket mer kan jag tyvärr inte säga i den här riktigt tragiska historien.
Det har varit alldeles för många liknande historier på sistone. Det tar aldrig slut.
Papa Dees ex vittnar om hur han slog även henne - så klart antyds det att hon gör det för att hon är BITTER. (Han dömdes för ringa misshandel för att, med vittnen, ha kastat sin fru in i en stenvägg. Han dömdes INTE för att ha dragit henne genom trapphuset i håret - trots vittnen. Och han dömdes INTE för det 7 cm långa jack hon hade i bakhuvudet - i stället kunde de inte utesluta att det var hon själv som slog sig med blockljuset i bakhuvudet - det kan inte ha varit lätt!)
Unni Drougges man blev till och med DÖMD för misshandel av henne (med dokumenterade skador och allt) och det snackades ändå om att hon bara ville jävlas med honom. Läs föresten Unnis kommentar om den här händelsen.
Det har varit alldeles för många liknande historier på sistone. Det tar aldrig slut.
Papa Dees ex vittnar om hur han slog även henne - så klart antyds det att hon gör det för att hon är BITTER. (Han dömdes för ringa misshandel för att, med vittnen, ha kastat sin fru in i en stenvägg. Han dömdes INTE för att ha dragit henne genom trapphuset i håret - trots vittnen. Och han dömdes INTE för det 7 cm långa jack hon hade i bakhuvudet - i stället kunde de inte utesluta att det var hon själv som slog sig med blockljuset i bakhuvudet - det kan inte ha varit lätt!)
Unni Drougges man blev till och med DÖMD för misshandel av henne (med dokumenterade skador och allt) och det snackades ändå om att hon bara ville jävlas med honom. Läs föresten Unnis kommentar om den här händelsen.
Om att välja rätt man
Min kollega Anna Laestadius Larsson på jobbet har (som vanligt) skrivit en utmärkt krönika i SvD (där hon skriver varje fredag, hon har samma tjänst som jag fast på systertidningen amelia). Om varför hon klarar av livspusslet: Hon har valt rätt man!
Jag kanske inte kan skriva under med att jag klarar mitt pussel alla gånger, men jag har betydligt yngre och betydligt fler barn än hon - men att jag klarar mig så bra som jag gör beror på en viktigt, avgörande detalj: Jag är gift med och har barn med rätt man!
Precis som alla jobbcoacher råder en att skaffa rätt chef, brukar relationsexperterna råda en att skaffa rätt man. Och jag tror verkligen på det!
Sen behöver inte han vara rätt man från början. Sätter man ett värde på sig själv, sina intressen, sitt jobb och så vidare så smittar det! Men någon grundvärdering om alla människors lika värde bör han ha. Annars kan det blir svårt.
Läs Annas krönika här!
Jag kanske inte kan skriva under med att jag klarar mitt pussel alla gånger, men jag har betydligt yngre och betydligt fler barn än hon - men att jag klarar mig så bra som jag gör beror på en viktigt, avgörande detalj: Jag är gift med och har barn med rätt man!
Precis som alla jobbcoacher råder en att skaffa rätt chef, brukar relationsexperterna råda en att skaffa rätt man. Och jag tror verkligen på det!
Sen behöver inte han vara rätt man från början. Sätter man ett värde på sig själv, sina intressen, sitt jobb och så vidare så smittar det! Men någon grundvärdering om alla människors lika värde bör han ha. Annars kan det blir svårt.
Läs Annas krönika här!
Debatt om barn i media
Ramlade in i Debatt på SVT nu - måste se hela på nätet sen. Mycket intressant. Om Ett fall för Louise och Ensam mamma söker och om barn verkligen ska vara med på det sättet på tv.
Jag har ju inte ens orkat se Ett fall för Louise (bara läser om det) och det beror ju på att jag vet vem Louise Hallin är och vad hon står för. Så jag orkar inte ens lyssna på henne... Och ensam mamma har jag heller inte sett. Men det är ju självklart att det inte kan vara bra för barnen att hängas ut på det sättet!
Men jag irriterade mig lite på Malin Wollin som gör det hela till en moralfråga när det gäller mammor och sexualitet. Jag tycker inte heller att barnen behöver blandas in om mamma ska söka ny pojkvän i tv. Men på Malin lät det som att mammor inte ens skulle få dejta!
Kattis Ahlström tog ner diskussionen på en bra nivå och sa att hon inte vill gå på någon mamma - hon ville bara skydda barnen! Och det är ju det man måste diskutera. Inte om en "slampa" som Malin uttryckte sig tar hem en massa potentiella pojkvänner/sexpartner.
Lars Jalmert är också alltid vettig.
Var det någon annan som såg hela? Som tycker något? Vore intressant att höra! Ska försöka se hela programmet så fort som möjligt.
Pappor som bloggar
Läste en rätt träffande men också lite föraktfull statusuppdatering på facebook: "...undrar om det finns några pappor som delar föräldraledigheten som inte skriver om det..."
Nä, det kanske det inte gör. Och ja, jag kan förstå att folk kan bli trötta på att pappor som tar hälften blir så hyllade.
MEN. Så länge det är så få pappor som faktiskt tar så stor del av föräldraledigheten (och oavsett alla tidigare kommentarer här, troligen då också kommer att fortsätta dela lika - för så är det oftast, de som delar i början, fortsätter med det, de som inte delar i början fortsätter att inte dela) så är det bara bra ju fler av dem som gör sin röst hörd!
Jag älskar att läsa krönikor av pappor, bloggar av pappor, debattartiklar av pappor, böcker av pappor. Visst, mycket av det de säger har många mammor/kvinnor redan sagt (och ibland bättre), men det är ändå oerhört viktigt att en ny sorts pappor visar upp sig, gör sin röst hörda.
Så länge barn ses som en kvinnofråga, och bara diskuteras av mammor i olika forum kommer inget hända. Man kan som sagt inte vara jämställd på egen hand - det handlar om ett samspel. Därför är det så viktigt att också män definierar sig som föräldrar, pappor.
Så därför vill jag tipsa om dessa fina pappabloggar: Den förvånade pappan, Att vara Charlie Schulmans pappa, Korvasbloggen.
Har ni fler pappabloggar som ni kan tipsa om?
Nä, det kanske det inte gör. Och ja, jag kan förstå att folk kan bli trötta på att pappor som tar hälften blir så hyllade.
MEN. Så länge det är så få pappor som faktiskt tar så stor del av föräldraledigheten (och oavsett alla tidigare kommentarer här, troligen då också kommer att fortsätta dela lika - för så är det oftast, de som delar i början, fortsätter med det, de som inte delar i början fortsätter att inte dela) så är det bara bra ju fler av dem som gör sin röst hörd!
Jag älskar att läsa krönikor av pappor, bloggar av pappor, debattartiklar av pappor, böcker av pappor. Visst, mycket av det de säger har många mammor/kvinnor redan sagt (och ibland bättre), men det är ändå oerhört viktigt att en ny sorts pappor visar upp sig, gör sin röst hörda.
Så länge barn ses som en kvinnofråga, och bara diskuteras av mammor i olika forum kommer inget hända. Man kan som sagt inte vara jämställd på egen hand - det handlar om ett samspel. Därför är det så viktigt att också män definierar sig som föräldrar, pappor.
Så därför vill jag tipsa om dessa fina pappabloggar: Den förvånade pappan, Att vara Charlie Schulmans pappa, Korvasbloggen.
Har ni fler pappabloggar som ni kan tipsa om?
onsdag 4 november 2009
Mamma i rullstol - annorlunda?
Jag har lite svårt att se att de skulle neka en mamma i rullstol hjälp att ta hand om sitt lilla barn... Typisk diskriminering av en pappa! Läs här!
"I stället tycker kommunen att Bennys fru gott och väl kan ta hand om barnet.
- Det känns helt bedrövligt. Jag får inte ens möjligheten att vara pappa på egen hand. Det är bisarrt. Dels tycker man att pappor ska ta mer ansvar, men sedan lägger man över allt på kvinnan här, säger Benny."
Heder åt Benny som kämpar för sin rätt att vara förälder - och en lika viktig förälder åt sitt lilla barn.
Ps. I morgon skulle jag egentligen ha suttit i morgonsoffan i SVT och diskuterat Louise Hallins fruktansvärt fördomsfulla uttalanden om pappor (och mammor), men det blev tyvärr inställt. Lovar att återkomma i frågan. Ds.
"I stället tycker kommunen att Bennys fru gott och väl kan ta hand om barnet.
- Det känns helt bedrövligt. Jag får inte ens möjligheten att vara pappa på egen hand. Det är bisarrt. Dels tycker man att pappor ska ta mer ansvar, men sedan lägger man över allt på kvinnan här, säger Benny."
Heder åt Benny som kämpar för sin rätt att vara förälder - och en lika viktig förälder åt sitt lilla barn.
Ps. I morgon skulle jag egentligen ha suttit i morgonsoffan i SVT och diskuterat Louise Hallins fruktansvärt fördomsfulla uttalanden om pappor (och mammor), men det blev tyvärr inställt. Lovar att återkomma i frågan. Ds.
tisdag 3 november 2009
Diskriminering av gravida
Tjolahopp. Stor dag idag. Tingsrätten anser att Försäkringskassan har diskriminerat fyra gravida kvinnor när de nekat dem sjukpenning med hänvisning till att "deras problem har varit graviditetsrelaterade". Som om just den orsaken diskvalificerar en från sjukpenning.
Må kvinnor för alltid slippa höra orden "graviditet är ingen sjukdom" när de söker hjälp för symptom som förhindrar dem att fungera normalt.
Heja DO som drivit fallet.
Må kvinnor för alltid slippa höra orden "graviditet är ingen sjukdom" när de söker hjälp för symptom som förhindrar dem att fungera normalt.
Heja DO som drivit fallet.
Kvinnor bestämmer vad man ska bo...
Då och då dyker det upp artiklar som egentligen inte säger så mycket. Mest bekräftar hur det ligger till och som inte gör mycket ansats till att förklara varför. Som den här: Kvinnor bestämmer när det är dags att flytta i Expressen.
Ett litet halvhjärtat försök till förklaring görs dock av forskningsledaren bakom studien i slutet av artikeln:
- Min (gissning) är att det beror på vem som tillbringar mest tid i hemmet och i grannskapet. I genomsnitt är det kvinnan som är mest hemma.
Det intressanta med sådana här artiklar är inte själva artikeln, det är kommentarerna under:
"PRECIS! kan ni feminister nu ÄNTLIGEN inse att könsmakt inte behöver betyda orättvisa! Könen har sina områden där de dominera och alltid kommer att dominera..." skriver en arg man till exempel.
Om jag får välja väljer jag hellre att ha makt ute i samhället än över var vi ska bo (och allra helst delar jag på både makten ute i samhället och beslutet om var vi ska bo). Och då vore det väldigt trist om mannen här ovan har rätt, att könen har sina områden där de dominerar och alltid kommer att dominera... Det kallar jag visst orättvisa. Varför dyker det alltid upp en massa antifeministiska män varje gång det står något om att kvinnor har makten i hemmet och säger "AHA, precis! Ni har ingen rätt att klaga! Ni har ju makt i hemmet! Titta här!"
Vad de inte har förstått är att feminister gärna delar med sig av sin makt i hemmet...
Ett litet halvhjärtat försök till förklaring görs dock av forskningsledaren bakom studien i slutet av artikeln:
- Min (gissning) är att det beror på vem som tillbringar mest tid i hemmet och i grannskapet. I genomsnitt är det kvinnan som är mest hemma.
Det intressanta med sådana här artiklar är inte själva artikeln, det är kommentarerna under:
"PRECIS! kan ni feminister nu ÄNTLIGEN inse att könsmakt inte behöver betyda orättvisa! Könen har sina områden där de dominera och alltid kommer att dominera..." skriver en arg man till exempel.
Om jag får välja väljer jag hellre att ha makt ute i samhället än över var vi ska bo (och allra helst delar jag på både makten ute i samhället och beslutet om var vi ska bo). Och då vore det väldigt trist om mannen här ovan har rätt, att könen har sina områden där de dominerar och alltid kommer att dominera... Det kallar jag visst orättvisa. Varför dyker det alltid upp en massa antifeministiska män varje gång det står något om att kvinnor har makten i hemmet och säger "AHA, precis! Ni har ingen rätt att klaga! Ni har ju makt i hemmet! Titta här!"
Vad de inte har förstått är att feminister gärna delar med sig av sin makt i hemmet...
söndag 1 november 2009
Hänger Sälen med i svängarna?
Läste ni Metro-artikeln "Rosa gräddfil för alla tjejer" häromdagen? Den där Lindvallens marknadsansvariga Linda Morell sa följande på tal om Sälens nya satsning barnvagnspassning:
"Det är vanligt att vi tyvärr tar med oss de traditionella könsrollerna till fjälls, och mammorna får ofta stå för markservicen. Då kan en timmes åkning på egen hand eller med de större syskonen vara värd varenda krona."
Suck.
Dubbelsuck. Vad är det som händer?
Linda Morell har i och för sig säkert rätt, men hjälper ett sånt här uttalande till? Ska familjen behöva betala en barnvakt för att mamsen ska få åka skidor? Ungefär samma sak som att familjen ska behöva betala städhjälp för att mamsen ska slippa städa.
Och den nya rosa pisten ("enklare än grön", med andra ord knapp lutning), "specialanpassad för kvinnor" är ett fall för Jämo. Nä just det, JämO finns ju inte mer.
PS: På bilden Sara Orrensjö, 29-årig extremskidåkare
fredag 30 oktober 2009
Förtydligande
Oj, jag har nog visst blivit för van att skriva för en redan väl införstådd bloggläsekrets. Vi backar bandet! Jag såg några kommentarer till förra inlägget och kände att jag måste förtydliga: NEJ. Feminister är inte mer moraliska eller etiska. (Men – feminister drivs däremot rent generellt av ett rättvisepatos och det gäller förstås även pappan – feminister VILL ju att papporna ska vara med sina barn! Så det är klart att det är en fördel att som pappa ha barn med en feminist! Det är jag övertygad om! Vilka par är det som delar på sina barn? Jo, det är par där åtminstone en är övertygad om att det är viktigt med jämställdhet!)
Så här menar jag (och jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig): Om man delar lika på ansvaret för barnen man och kvinna medan man lever ihop skulle det känns väldigt konstigt att sedan vid en skilsmässa plötsligt som mamma säga att pappan inte duger som vårdnadshavare. Han har ju dugit hittills! Och en pappa som tar halva föräldraledigheten, går ner lika mycket i tid, hämtar och lämnar ungefär lika mycket på dagis, tar varannan vab-dag har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt svårt att förlora vårdnaden i en eventuell tvist. För varför skulle han plötsligt inte duga?
Min man till exempel som har tagit 50 procent av föräldradagarna för alla tre barnen, hämtat och lämnat varannan dag, tagit varannan vab. Om vi skulle skilja oss skulle jag ha väldigt svårt att argumentera för att han inte bör vara med barnen halva tiden – även om jag skulle längta ihjäl mig efter barnen under hans veckor. Även om jag skulle vilja ha barnen på heltid (men det skulle jag inte vilja, jag vill ju mina barns bästa och jag tror inte att det är deras bästa att inte få vara med sin pappa och det är ju därför jag har drivit så hårt att vi ska dela lika – så att vi blir lika viktiga för barnen!) så skulle jag aldrig driva en sådan tvist. Och vilken domare skulle i så fall gå på min linje? INGEN! Han har tagit lika bra hand om våra barn, lika mycket. Varför skulle jag få mer tid med barnen? (Och det är detta jag menar med att vårt jämställda liv är en försäkring för våra barn, om något skulle hända. Vi kan båda ta hand om dem, båda kan försörja familjen, och de riskerar inte att förlora kontakten med en av oss vid en eventuell skilsmässa.)
Däremot, om det är mamman som har tagit alla föräldradagar, tagit det mesta av ansvaret där hemma, skött alla matsäckar, barnklädesinköp, bvc-koller, vab-dagar, jobbat deltid, skött den mesta av kontakten med dagis och skola. hämtat, lämnat osv osv (inte alls särskilt ovanligt i ojämställda familjer där pappan inte ens tar ut en endaste föräldradag (1/5 av alla pappor) och inga vabdagar. En sådan pappa har ju förstås mer att bevisa för rätten vid en eventuell tvist.
MEN. Och detta är viktigt. De allra, allra flesta får ju faktiskt delad vårdnad. Oavsett hur mycket man har varit med barnet under förhållandet i dag. Ytterst få förlorar sina barn. Och när en förälder får enskild vårdnad så är det oftast mamman. Det är sant! Men det finns faktiskt studier som visar att det INTE handlar om att man ger just mamman mer rätt till barnet. Utan att man utgår från barnet och vad barnet är vant vid. Det ska mycket till för att en domstol ska bryta en fungerande vardag för ett barn. Och eftersom det oftast är pappan som INTE har varit där i vardagen så är det han som är det avvikande. (Vilket då skulle ha kunnat undvikas om paret hade levt jämställt redan från början.) Jag hittar inte mitt eget inlägg om detta just nu. Jag skrev tidigare om en undersökning som visade att det inte alls handlar om diskriminering av pappor. Återkommer om det.
Men jag som feminist kämpar ju för att båda föräldrarna ska ses som primärföräldrar och vara lika viktiga och närvarande i sina barns liv! Jag tycker inte att mammor ska ha enskild vårdnad - om det inte handlar om att skydda barnet på något sätt (och det gäller ju även pappor med enskild vårdnad som måste skydda barnen från mamman).
Därför har jag aldrig förstått varför pappor som har förlorat sina barn till mamman är arga på feminister! Det är ju snarare traditionella kvinnor som INTE är feminister (som tagit hela ansvaret under förhållandet) som sedan kräver enskild vårdnad.
Så här menar jag (och jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig): Om man delar lika på ansvaret för barnen man och kvinna medan man lever ihop skulle det känns väldigt konstigt att sedan vid en skilsmässa plötsligt som mamma säga att pappan inte duger som vårdnadshavare. Han har ju dugit hittills! Och en pappa som tar halva föräldraledigheten, går ner lika mycket i tid, hämtar och lämnar ungefär lika mycket på dagis, tar varannan vab-dag har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt svårt att förlora vårdnaden i en eventuell tvist. För varför skulle han plötsligt inte duga?
Min man till exempel som har tagit 50 procent av föräldradagarna för alla tre barnen, hämtat och lämnat varannan dag, tagit varannan vab. Om vi skulle skilja oss skulle jag ha väldigt svårt att argumentera för att han inte bör vara med barnen halva tiden – även om jag skulle längta ihjäl mig efter barnen under hans veckor. Även om jag skulle vilja ha barnen på heltid (men det skulle jag inte vilja, jag vill ju mina barns bästa och jag tror inte att det är deras bästa att inte få vara med sin pappa och det är ju därför jag har drivit så hårt att vi ska dela lika – så att vi blir lika viktiga för barnen!) så skulle jag aldrig driva en sådan tvist. Och vilken domare skulle i så fall gå på min linje? INGEN! Han har tagit lika bra hand om våra barn, lika mycket. Varför skulle jag få mer tid med barnen? (Och det är detta jag menar med att vårt jämställda liv är en försäkring för våra barn, om något skulle hända. Vi kan båda ta hand om dem, båda kan försörja familjen, och de riskerar inte att förlora kontakten med en av oss vid en eventuell skilsmässa.)
Däremot, om det är mamman som har tagit alla föräldradagar, tagit det mesta av ansvaret där hemma, skött alla matsäckar, barnklädesinköp, bvc-koller, vab-dagar, jobbat deltid, skött den mesta av kontakten med dagis och skola. hämtat, lämnat osv osv (inte alls särskilt ovanligt i ojämställda familjer där pappan inte ens tar ut en endaste föräldradag (1/5 av alla pappor) och inga vabdagar. En sådan pappa har ju förstås mer att bevisa för rätten vid en eventuell tvist.
MEN. Och detta är viktigt. De allra, allra flesta får ju faktiskt delad vårdnad. Oavsett hur mycket man har varit med barnet under förhållandet i dag. Ytterst få förlorar sina barn. Och när en förälder får enskild vårdnad så är det oftast mamman. Det är sant! Men det finns faktiskt studier som visar att det INTE handlar om att man ger just mamman mer rätt till barnet. Utan att man utgår från barnet och vad barnet är vant vid. Det ska mycket till för att en domstol ska bryta en fungerande vardag för ett barn. Och eftersom det oftast är pappan som INTE har varit där i vardagen så är det han som är det avvikande. (Vilket då skulle ha kunnat undvikas om paret hade levt jämställt redan från början.) Jag hittar inte mitt eget inlägg om detta just nu. Jag skrev tidigare om en undersökning som visade att det inte alls handlar om diskriminering av pappor. Återkommer om det.
Men jag som feminist kämpar ju för att båda föräldrarna ska ses som primärföräldrar och vara lika viktiga och närvarande i sina barns liv! Jag tycker inte att mammor ska ha enskild vårdnad - om det inte handlar om att skydda barnet på något sätt (och det gäller ju även pappor med enskild vårdnad som måste skydda barnen från mamman).
Därför har jag aldrig förstått varför pappor som har förlorat sina barn till mamman är arga på feminister! Det är ju snarare traditionella kvinnor som INTE är feminister (som tagit hela ansvaret under förhållandet) som sedan kräver enskild vårdnad.
torsdag 29 oktober 2009
En försäkring för mina barn
Nä, det är klart att man inte kan lämna en sexmånaders till någon som inte känner bebisen! (Apropå Louise Hallins uttalanden.) Och det är klart att man känner sig som primärföräldern som mamma om man har tagit huvudansvaret för barnen! (Apropå Tinnis artikel.)
Men saker och ting är ju inte statiska! Som Tinni också efterlyser i sin debattartikel kan man ju sträva efter att mamma och pappa blir lika viktiga för barnet. Och om det är möjligt? Ja, det är jag alldeles övertygad om! Läs bara den här pappan som har delat 50-50 redan från början!
Jag tror också att det är mycket lättare att acceptera att man ska ha barnen halva tiden/delad vårdnad om man har levt jämställt och delat under sitt förhållande. Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt). Har pappan dugit under halva föräldraledigheten, borde han duga som varannan veckas-förälder. Och vice versa. Men jag kan förstå att det känns konstigt för den som alltid varit hemma, tagit allt, att plötsligt dela (även om jag förstås tycker att papporna har lika rätt till barnen, eller snarare, att barnen har lika rätt till båda sina föräldrar).
Jag känner till exempel en mamma som var hemma med sin son i två år. Pappan hade inte tid att vara ens en dag hemma. Sen när knappt två år hade gått skildes de. Och då ville förstås pappan ha halva tiden och halva bestämmanderätten. Det blev en rätt abrupt omställning för både mamman och sonen (som knappt hade sett röken av sin pappa). Jag säger inte att hon borde ha fått vårdnaden. För pappan och sonens skull kanske det var bra att det blev en skilsmässa. Deras relation är säkert mycket bättre i dag. Men det är lite absurt att inte kunna vara ledig ens en dag med sitt barn, och sen kräva halva tiden. Kan jag inte låta bli att tycka...
Sen förstår jag också att detta inte är svart eller vitt. Det är skitsvårt! Och komplext och individuellt. Också! Men mycket skulle underlättas om vi levde jämställda redan från början. Om både mamma och pappa fick vårda sin "karriär" och komma nära sina barn. Det är ju också viktigt även om vi fortsätter vara gifta. Om en blir sjuk, råkar ut för en svår olycka eller gud hjälpe mig, dör...
Att leva jämställt och dela är för mig en försäkring. En försäkring för mina barns skull!
Men saker och ting är ju inte statiska! Som Tinni också efterlyser i sin debattartikel kan man ju sträva efter att mamma och pappa blir lika viktiga för barnet. Och om det är möjligt? Ja, det är jag alldeles övertygad om! Läs bara den här pappan som har delat 50-50 redan från början!
Jag tror också att det är mycket lättare att acceptera att man ska ha barnen halva tiden/delad vårdnad om man har levt jämställt och delat under sitt förhållande. Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt). Har pappan dugit under halva föräldraledigheten, borde han duga som varannan veckas-förälder. Och vice versa. Men jag kan förstå att det känns konstigt för den som alltid varit hemma, tagit allt, att plötsligt dela (även om jag förstås tycker att papporna har lika rätt till barnen, eller snarare, att barnen har lika rätt till båda sina föräldrar).
Jag känner till exempel en mamma som var hemma med sin son i två år. Pappan hade inte tid att vara ens en dag hemma. Sen när knappt två år hade gått skildes de. Och då ville förstås pappan ha halva tiden och halva bestämmanderätten. Det blev en rätt abrupt omställning för både mamman och sonen (som knappt hade sett röken av sin pappa). Jag säger inte att hon borde ha fått vårdnaden. För pappan och sonens skull kanske det var bra att det blev en skilsmässa. Deras relation är säkert mycket bättre i dag. Men det är lite absurt att inte kunna vara ledig ens en dag med sitt barn, och sen kräva halva tiden. Kan jag inte låta bli att tycka...
Sen förstår jag också att detta inte är svart eller vitt. Det är skitsvårt! Och komplext och individuellt. Också! Men mycket skulle underlättas om vi levde jämställda redan från början. Om både mamma och pappa fick vårda sin "karriär" och komma nära sina barn. Det är ju också viktigt även om vi fortsätter vara gifta. Om en blir sjuk, råkar ut för en svår olycka eller gud hjälpe mig, dör...
Att leva jämställt och dela är för mig en försäkring. En försäkring för mina barns skull!
onsdag 28 oktober 2009
Skriet från kärnfamiljen på pocket!
Hade nästan glömt bort det själv. Men Skriet från kärnfamiljen finns numera på pocket! Kostar bara 41 kr på adlibris.se. Julklapp, kanske?
tisdag 27 oktober 2009
Apropå fällor
Läs här en underbar text om mansfällan: den du hamnar i om du inte tar ut din halva av föräldraledigheten eller utnyttjar din rätt att jobba deltid tills barnen är åtta år.
Cirkusprinsessor
I torsdags var jag med familjen och såg premiären av Cirkusprinsessan 2009. På många sätt fantastiskt. Jag är ett stort fan av cirkus, tränar själv gymnastik och har tränat akrobatik. Tyckte därför för egen del att det var optimalt att slippa alla djuren (klart de är söta och underhållande, men jag kan aldrig sluta tänka på att de kanske lider...) och bara se riktigt duktiga akrobater. Och extra kul att det bara var tjejer.
Men föreställningen gav mig några saker att fundera kring. Min son konstaterade efter tre nummer att det inte hade varit några killar ännu - och blev rätt konfunderad när jag sa att det bara skulle vara tjejer. Tänker på alla gånger vi sett på killar, utan att någon av mina barn reagerat på att det inte är några tjejer (till exempel olika tecknade serier på tv) - sånt där blir väldigt tydligt när man ser på en föreställning med bara tjejer.
Sedan en annan sak: De var ju fantastiskt duktiga alla artisterna. MEN. Av 14 nummer var det bara två-tre som INTE totalsexualiserade sitt nummer. En efter en kom tjejerna in, lättklädda (ja, okej, de måste ju vara det), vrålsminkade, med utmanande blick och kråmade sig genom hela sitt nummer. Och även här blev det så tydligt att det var tjejer som uppträdde. Jag som har sett mycket cirkus i mina dagar har aldrig sett en kille anspela så på sex medan han uppträder... Här smekte de sig själva, och varandra om de var två, och kastade med håret, slickade sig om munnen, viftade på rumpan...
Så tråkigt! De var tillräckligt bra för att det skulle räcka. Varför kan inte tjejer bara få vara skickliga för att vara värda att tittas på? Se bara här till exempel! Afrodites döttrar. Så duktiga. Men varför så mycket sex? Här är mina barns favoritnummer - roligt, skickligt och fritt från sex (om ni inte orkar kolla, se bilden här ovan!). Tack för det!
Ps. Jag har alltså inget emot sex, tycker bara att det är synd att man som kvinna måste vara både skicklig och sexig... Ds.
måndag 26 oktober 2009
Debattartikeln
Okej, här ett försök att sammanfatta den där svåra debattartikeln:
Kan det vara så att 60- och 70-talistkvinnor har så svårt att tänka sig att vara ifrån barnen på halvtid (kanske på grund av mammaskuld parat med en övertro på vår egen förträfflighet som mödrar) att vi stannar i icke jämställda/dåliga/destruktiva äktenskap?
Och skulle någon slags uträkning av hur mycket föräldraledighet respektive förälder tagit ut och hur mycket de jobbat deltid under barnens småbarnsår kunna ge utslag vid vårdnadstvister? Skulle det kanske fungera som en morot för såna som idag inte tar ut speciellt mycket föräldraledighet?
Tvår frågor som jag helt enkelt skulle vilja att vi diskuterade.
Nothing more nothing less.
Och jag tycker att ALLA initiativ till att betrakta mamman och pappan som likvärdiga föräldrar är bra, till exempel praxisen delad vårdnad vid skilsmässa. Att staten inte delar föräldraförsäkringen är en gåta för mig. Ju mer vi ses och behandlas som likvärdiga föräldrar - desto snabbare kommer det att bli så även i verkligheten (och föräldraledighetssiffror liksom deltidsarbete under småbarnsåren kommer att se lika ut oavsett vilket kön vi spanar på, och mammaskulden och sunkiga funderingar på vem som är primärförälder (som mina) kommer försvinna).
Klart som korvspad?
Eller?
Kan det vara så att 60- och 70-talistkvinnor har så svårt att tänka sig att vara ifrån barnen på halvtid (kanske på grund av mammaskuld parat med en övertro på vår egen förträfflighet som mödrar) att vi stannar i icke jämställda/dåliga/destruktiva äktenskap?
Och skulle någon slags uträkning av hur mycket föräldraledighet respektive förälder tagit ut och hur mycket de jobbat deltid under barnens småbarnsår kunna ge utslag vid vårdnadstvister? Skulle det kanske fungera som en morot för såna som idag inte tar ut speciellt mycket föräldraledighet?
Tvår frågor som jag helt enkelt skulle vilja att vi diskuterade.
Nothing more nothing less.
Och jag tycker att ALLA initiativ till att betrakta mamman och pappan som likvärdiga föräldrar är bra, till exempel praxisen delad vårdnad vid skilsmässa. Att staten inte delar föräldraförsäkringen är en gåta för mig. Ju mer vi ses och behandlas som likvärdiga föräldrar - desto snabbare kommer det att bli så även i verkligheten (och föräldraledighetssiffror liksom deltidsarbete under småbarnsåren kommer att se lika ut oavsett vilket kön vi spanar på, och mammaskulden och sunkiga funderingar på vem som är primärförälder (som mina) kommer försvinna).
Klart som korvspad?
Eller?
lördag 24 oktober 2009
Om mammor som inte vill skilja sig
Oh my god vad jag kommer få på nöten för det här resonerande debattinlägget på Newsmill. Jag blir som alltid lite förskräckt när jag läser kommentarerna under - det känns som en del väljer att missförstå, som att de inte läser färdigt innan de skriver sina arga inlägg. Jag slår inte fast något, jag presenterar fakta, jag funderar och jag ställer frågor. Rubriken är som vanligt mycket mer hårddragen än resonemanget i artikeln. Och jag står för det jag skriver. Pappor är kassare på att ta ansvar för hemmet och barnen (det visar all statistik), och kvinnors sätt att tro att de är primärförälder suger. Vore vi mer jämställda - om mammarollen och papparollen kunde likna varandra mer - skulle allt bli lättare.
Läs. Vad tycker ni?
Läs. Vad tycker ni?
Ett fall för Louise
Håller verkligen med Kattis Ahlström och Johan Croneman i deras kritik av tv-programmet "Ett fall för Louise". Det är tag mig fan helt ofattbart att de exploaterar barns trasiga familjeliv i syfte att göra "bra tv".
Det faktum att Louise Hallin gör ett sånt här program blir för mig bara ytterligare ett bevis på att kvinnan inte har någon koll överhuvudtaget.
fredag 23 oktober 2009
Om stress 2
Rebeckas inlägg om stress och vad hon faktiskt prioriterar bort är så himla bra. Just sånt där mår man ju bra av att läsa. Alla struntar vi i något för att få livet att funka, men vi är väldigt upptagna av att fokusera på vad alla andra hinner istället på vad de faktiskt försakar.
Själv lever jag lite tvärtom Rebecka (och det var delvis därför som det var så spännande att jobba tillsammans med boken). Vår familj har prioriterat bort huset och kostnaderna och tiden som det tog. Vi har (som det så populärt heter) down sizat. Vi har sålt, slängt och gett bort drösvis med saker. Och rensat och sorterat det vi har. Vi har betalat tillbaka på våra lån. Snart ryker nog bilen. Allt för att få tid och råd till att slacka mer. Till sovmornar, teaterbesök, frukost på fik, lite resor och kanske några intressen. Jag läser faktiskt poesi ibland (!). Och har några sköna stickprojekt on going. Jag jobbar fem minuter från dagis och skola, och tio minuter hemifrån. Ungefär samma för min man (på moppe).
Det här låter kräk-framkallande perfekt och det är det ju såklart inte. Men just nu funkar det väldigt bra. Vi undrar titt som tätt om vi har gjort fel. Har vi gjort bort oss i bostadskarriären, till exempel? Och så sent som i morse sa min man bekymrat "är det så smart det här att vi båda två låter karriären gå på sparlåga så länge?".
Tja, den som lever får se.
Själv lever jag lite tvärtom Rebecka (och det var delvis därför som det var så spännande att jobba tillsammans med boken). Vår familj har prioriterat bort huset och kostnaderna och tiden som det tog. Vi har (som det så populärt heter) down sizat. Vi har sålt, slängt och gett bort drösvis med saker. Och rensat och sorterat det vi har. Vi har betalat tillbaka på våra lån. Snart ryker nog bilen. Allt för att få tid och råd till att slacka mer. Till sovmornar, teaterbesök, frukost på fik, lite resor och kanske några intressen. Jag läser faktiskt poesi ibland (!). Och har några sköna stickprojekt on going. Jag jobbar fem minuter från dagis och skola, och tio minuter hemifrån. Ungefär samma för min man (på moppe).
Det här låter kräk-framkallande perfekt och det är det ju såklart inte. Men just nu funkar det väldigt bra. Vi undrar titt som tätt om vi har gjort fel. Har vi gjort bort oss i bostadskarriären, till exempel? Och så sent som i morse sa min man bekymrat "är det så smart det här att vi båda två låter karriären gå på sparlåga så länge?".
Tja, den som lever får se.
onsdag 21 oktober 2009
Om att stå upp för rättvisan
Började svara i kommentarerna till förra inlägget, men det blev så långt att jag klippte ut det och la det här i ett eget inlägg istället. Alltså, apropå bråk i förhållandet!
Jo, det både bråkas mer och är mer stabilt i jämställda förhållanden. Eller, snarare, i de riktigt jämställda familjerna bråkas det inte längre lika mycket. Det bråkas mest i de familjer som inte är jämställda men där en eller båda VILL att det ska vara jämställt.
Jag tycker att det är viktigt att stå upp för sin rätt och för rättvisan i familjen! Tänk vad muggiga värderingar man för över till sina barn om man som mamma bara går och plockar och passar upp och muttrar buttert över det, utan att någonsin egentligen sätta ner foten och kräva rättvisa och jämställdhet!
Min egen teori är också att MÄNNEN respekterar kvinnor som tycker att de har lika stort värde mer än de kvinnor som finner sig i en orättvis struktur. Det finns en forskningsrapport som vi hänvisar till i boken med slutsatsen att män som är gifta med feminister oftare är lyckligt giftare än andra män - och har bättre sexliv (så klart, en kvinna som tar ansvar för sig själv, vet vad hon vill ha och ser till att få de, vem kan motstå en sådan kvinna ;-)
Jo, det både bråkas mer och är mer stabilt i jämställda förhållanden. Eller, snarare, i de riktigt jämställda familjerna bråkas det inte längre lika mycket. Det bråkas mest i de familjer som inte är jämställda men där en eller båda VILL att det ska vara jämställt.
Jag tycker att det är viktigt att stå upp för sin rätt och för rättvisan i familjen! Tänk vad muggiga värderingar man för över till sina barn om man som mamma bara går och plockar och passar upp och muttrar buttert över det, utan att någonsin egentligen sätta ner foten och kräva rättvisa och jämställdhet!
Min egen teori är också att MÄNNEN respekterar kvinnor som tycker att de har lika stort värde mer än de kvinnor som finner sig i en orättvis struktur. Det finns en forskningsrapport som vi hänvisar till i boken med slutsatsen att män som är gifta med feminister oftare är lyckligt giftare än andra män - och har bättre sexliv (så klart, en kvinna som tar ansvar för sig själv, vet vad hon vill ha och ser till att få de, vem kan motstå en sådan kvinna ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
