1000 pusselbitar?

Apropå detta med att vi 2000-talsföräldrar har lagt till en massa pusselbitar som inte tidigare fanns - vilket alltså bidrar till att göra det där förbannade så kallade livspussel ännu svårare att lägga läser jag denna artikel om att vi överbeskyddar våra barn.

Det tar kraft och tid att överbeskydda sina barn, och tid och energi att oroa sig också för den delen. Min boss Amelia påpekade också efter att ha läst boken att dagens föräldrar lägger betydligt mer tid på barnens aktiviteter. För det första har barnen fler aktiviteter (alltså ordnade sådana), för det andra är föräldarna med i betydligt större utsträckning.

Jag är gympaledare för min sons gymnastikgrupp och min man skjutsar och hjälper till att bära och sätta på hans hockyutrustning (cirka 2-3 dagar i veckan)... så jag fattar precis vad hon menar...

Och för att göra livspusslet ännu mer komplicerat kan man lägga till dessa små "detaljer" som inte fanns i tidigare föräldragenerationers liv (något Amelia också påpekade):

mobil, mejl, blogg, internet.

"valfrihet" - alla val inför skola, dagis, fritids.

Bara för att nämna några "pusselbitar" som tillkommit.

Livspusselblommor?

Har ni tänkt på att det finns oändligt många detaljer som var och en säger en hel massa om vår samtid?

Vilka krukväxter folk väljer att ha i sina fönster, till exempel.

På 70-talet var kaktusar poppis, och svärmorstungor och andra växter som i princip kräver noll skötsel.

Idag är det pelagoner, azaleor, flitiga lisor och andra skönheter som står i våra fönster. De dör om man tittar åt ett annat håll. De är växter som kräver oss.
Samma sak är det i våra trädgårdar. Där det förr stod nån rododendron och surade, prunkar nu färgmatchade perennrabatter.

Vad säger detta om oss?

Och Jennie: Puss! Idag ringde ett blomsterbud på dörren.
Det stod "Skriande grattis till nya boken" på kortet.
Under pappret?
En svärmorstunga!

En "riktig" man?

Det är intressant vilka debatter som kommer upp i och med Vickans och Daniels förlovning. Många debatter handlar om Daniels manlighet, eller snarare – om hans manlighet överlever när han nu tvingas stå bakom Victoria...

Och vem sa att Sverige är jämställt? Inte förlorar en kvinna sin kvinnlighet om hon står bakom och stöttar sin man?

Johannes Forssberg på Expressen uttrycker det bra:

"För drottning Silvia har det fungerat alldeles utmärkt att vara snäll och söt, klippa band och ömma för utsatta barn. Men är svenska folket moget för att se en man i den rollen?
Jag hoppas det. Jag tycker det är modigt av Daniel att avsäga sig sitt fria liv och träda in i en komplicerad roll för att han är så kär i Victoria. Daniel Westling gör upp med en massa tokiga föreställningar om hur en "riktig man" ska vara. Det kan nog också vara nyttigt för det uppväxande killsläktet att betrakta hans och Victorias exempel. Med tanke på hur lata och dåliga killarna är i skolan måste de vara beredda på ett liv i skuggan av sina framgångsrika tjejer. Statusförhållandet i relationer mellan killar och tjejer är på väg att ändras och det är roligt att det är kungahuset som visar vägen."

Läs hela texten här!

Kronprinsessan igen

Det är tur att någon tar tag i de riktigt tunga jämställdhetsfrågorna, eller hur?

Läs vårt öppna brev till kronprinsessan på Newsmill.

Häpp.

Kärnfamiljsfeminism

Här är länken till Nya vågen-avsnittet där PM Nilsson, Malin Ullgren och Ylva Elvin-Nowak pratar om "Skriet från kärnfamiljen".
Otoligt kul att boken får så mycket utrymme i media, men också så jävla tråkigt att Malin Ullgren dissar så mycket därför att vi har medelklassperspektiv.
Vi är rätt så många som lever medelklassliv och har medelklassdrömmar och det känns som att vi och våra frågeställningar och vår vardag också har existensberättigande i feministdebatten. Men det har vi inte. Ända sedan "Diagnos: Duktig" kom ut (som jag skrev tillsammans med Jennie Sjögren) har jag jobbar råfeministiskt och varit ute på mängder av företag och organisationer och pratat könsroller, men ändå räknas detta inte in i det feministiska finrummet.
Lyssna. Vad säger ni?
Om det inte är det feminism vi arbetar med, vad är det då?
Vad säger ni?

Kärleksfulla hälsningar från kärnfamiljsfeministen Tinni

Medelklassångest och lyxproblem?

Det är intressant att följa de små debatterna som uppstår i anslutning till olika artiklar. Självklart läser jag med stort intresse trådarna efter artiklar om vår bok...

Den vanligaste kritiken är följande:
1. "Det är redan jämställt i Sverige, vad gnäller de om?"
2. "Det är faktiskt inte pappornas fel att de inte är pappalediga, det är mammorna som bestämmer." (Ja, men läs boken, det finns med, vi skriver ingenstans att det är "pappornas fel".)
Och så den vanligaste:
3. "Åh, vad trött jag blir på gifta medelklasskvinnor som ältar om lyxproblem när det finns så mycket andra saker att kämpa för i dagens läge..." (och förstås ett otal varianter på denna, men alla går ut på att göra de heterosexuella, gifta, medelklass-, livspusselfeministerna till så överordnade som det går, allt för förminska och döda debatten.

På den här bloggen, fiavg.wordpress.com, hittade jag det här citatet från Karolina Ramqvist: "Borgerlig regering, klimathot och finanskris, framstår feminism just nu som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider." På bloggen finns ett intressant resonemang om detta, apropå P1:s program Nya vågen. Kolla in här.

Och när man lyssnar på radioprogrammet blir man ju inte direkt förvånad över det som sägs. Det är för praktiskt, för medelklassigt, för heterosexuellt, för kärnfamiljsaktigt, för rikt. Inte tillräckligt fin feminism (om det ens får kallas det ;-)

Kärnfamilj to be

Den rojalistiska pulsen är hög. Tänk att Victoria äntligen ...

Det blir semlor till kaffet i eftermiddag.

Eller vad säger ni?

En vinglig väg...

Jag gick och köpte tidningen Leva, som har en intervju med Tinni om vår bok. Det är en riktigt bra tidning faktiskt. Är väldigt imponerad av chefredaktören, Catharina Hansson som köpte loss sin egen tidning! Det är också Catharina som har skrivit artikeln. Jag måste bara citera, för hon skriver verkligen jättebra!

"Ja, varför skaffar man barn? Är det barnen man vill ha? Familjen? Eller själva moderskapet?
Kvinnor verkar ha mycket att vinna på att skaffa barn och familj. En garanterad väg till uppskattning. "Å, har du treee barn... och jobbar och är så duktig!"
Sedan – pang! – tar mammaskulden över. Man är för lite med sina barn eller man håller för hårt i sina barn. Man curlar för mycket eller man lämnar dem ensamma för mycket. Man fuskar på jobbet eller hämtar för sent på dagis.
Visst, att skaffa barn ger kvalitetsstämpeln "riktig kvinna", men sedan är det bara att vingla fram i en hårfin balansgång mellan yrkeskvinnans mammaskuld och martyrmoderns offerkofta."

ÅÅÅÅÅÅHH, vad jag känner igen mig. Får massor av kredd för att jag har tre barn och "fint" jobb. Men jag dras ständigt med dåligt samvete åt alla håll! Räcker inte till. Är inte tillräckligt bra. Hinner inte tillräckligt mycket. Har inte tillräckligt med tålamod, ork, inspiration...

Motstridiga råd från BVC

"Nyblivna föräldrar kastas in i en torktumlare av olika råd. Även av dem som borde veta. Småbarnsmamman Ilene Herbert tröttnade på alla olika besked från BVC.

– Jag gjorde som jag själv tyckte, det gick jättebra, säger hon."

Det här ämnet som Wendela/Aftonbladet tar upp är något som engagerat mig länge. Det här känns nästan som en rewrite på en artikel som jag skrev i Mama för några år sedan. Men det gör inget, tvärtom är det väl ett bevis på att förvirringen kvarstår.

Jag skrev en krönika om detta i höstas.

Någonstans är det symptomatiskt. Man kan aldrig göra rätt. Jag kan förstå att det inte är så lätt för livsmedelsverket eller bvc-sköterskor eller barnmorskor att alltid ge samma svar. MEN. Grejen är att rekommendationerna sätts godtyckligt och med en unken doft av gammelmoral. Till exempel Livsmedelsverkets rekommendation att man ska helamma i sex månader - som kom som ett direkt svar på kravet på individualiserad föräldraförsäkring. Jag har suttit i flera debatter med barnmorskor som har stött sig på WHO-dokumentet som sägs förorda att sex månaders helamning är det bästa för barnet när de argumenterat mot en delad föräldraledighet ("han kan inte vara hemma, för om man helammar i sex månader är barnet inte redo att äta riktig mat förrän efter åtta-tio månader...")

Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför rekommendationen om sex månaders helamning är fel och ett svek mot svenska mammor, men det passar sig inte riktigt på en blogg. Jag nöjer mig med att hänvisa till den här krönikan som jag skrev i ämnet.

Är feminismen död?

På tisdag ska man diskutera feminism i P1 klockan 14.03 i programmet Nya Vågen.

Gäster är kulturjournalisten Malin Ullgren, Ylva Elvin-Nowak, fil dr i psykologi, PM Nilsson, skribent och kulturredaktionens Maria Edström.

Jag läser om vad det ska handla om här:

"På kultur- och debattsidorna lyser feminismen just nu nästan helt med sin frånvaro, medan familjeliv, vardagspussel och konsumtion diskuteras flitigt. Men finns det möjligen ett samband där emellan; har de nygamla familjeidealen sprängt feminismen inifrån? Eller har den blivit så självklar att vi inte längre ser den? Om könsroller och ideal i Nya Vågen, som också sett den nyskrivna pjäsen ”Monsterkabinettet” på Unga Klara, där kvinnors vrede genom historien gestaltas."

Här står det också:

"Nya Vågen om kvinnorollen och den döende feminismen? Eller hur är det? Var är feminismen? frågar sig tidskriften Arena i sitt senaste nummer och snart kommer debattboken ”Skriet från kärnfamiljen”, författad av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén."

Vad tycker ni? Jag har länge stört mig på att man diskuterar familjeliv, livspussel och konsumtion utan att ta in jämställdhetsfokuset. Det presenteras som att det där livspusslet liksom bara är omöjligt att lägga. Som att mammor stressar och mår dåligt, och att det bara är så. Men det finns förstås strukturella förklaringar. Och det handlar förstås om kön och makt. Men det perspektivet försvinner ofta. (Som här till exempel, i det så kallade bloggbråket! Ingen diskuterar ens varför tjejer eller mammor har det jobbigt, bara att de har det och vem som har det jobbigast...)

Det var bland annat därför vi skrev "Skriet från kärnfamiljen". För att slå hål på myter som livspusslet, balans i livet, olika trösklar osv osv. Att det är mamman i en familj som vill hämta tidigare på dagis handlar inte olika personligheter, utan om förväntningar och könsroller. Eller att just han inte kunde vara pappaledighet. Eller att just hon känner skuld gentemot barnen när hon jobbar och inte han.

Skriet i Aftonbladet

Jag har en kräksjuk liten bebis här hemma så jag hinner inte blogga. Istället hänvisar jag till den här artikeln i Aftonbladet.

Kvoterad föräldraförsäking – igen!

Här diskuterar man också kvoterad föräldraförsäkring (Networking är en cool blogg där 16 kvinnor i karriären driver en blogg tillsammans).

Det känns som att den frågan lever upp vart tredje, fjärde år. Jag har varit med i debatten länge. Se här till exempel i Aftonbladet 2003.

När ska någon politiker fatta vilken sprängkraft det finns i den här frågan? Det är klart att inte allt kommer att lösa sig bara för att vi kvoterad föräldraförsäkringen, men så många knutar kommer att knytas upp. Det är nog en av få frågor som skulle kunna få så snabb och effektiv effekt på jämställdheten i vårt land.

Men, det är kanske inte så konstigt att frågan inte är hetare i riksdagen, när man läser de här siffrorna enligt en undersökning tidningen Du & Jobbet låtit göra:
Politikerpappor och ämbetsmän tar ut minst föräldradagar av alla svenska pappor. Politikerna tar i snitt ut 3,32 dagar per år, medan snittet för alla pappor är 16,4 dagar.

Det här var ju en skön kommentar om det på Expressens opinionsblogg:

"Inte undra på att frågan om individualiserad föräldraförsäkring betraktas som iskall. Snubbarna i politiken måste tycka att det är roligare att leka med de andra papporna på jobbet, än vara hemma med ungarna. Eller så kan de helt enkelt inte räkna.
För farsorna som tar ut flest föräldradagar finns lustigt nog i yrkesgruppen matematiker och statistiker, med ett snitt på 27,1 dagar. Åtminstone anständigt nära mammornas snitt 35,4."

Varför skaffar man barn?

"Varför skaffar man barn". Det var den första frågan jag fick av tidningen Levas chefredaktör Catharina Hansson när hon skulle intervjua mig om kärnfamiljen.
Jag måste medge att jag blev paff.
Va?
Ja, varför?

Så här svarar jag i alla fall i senaste numret av Leva:
"Oj, det var en bra fråga. Den biologiska klockan tickar... kommer jag att ångra mig annars? Man längtar rent kroppsligen, jag kunde känna det i armarna när man träffade en bebis.
Och man är marinerad i bilden. Det är väldigt förväntat. Man drillas från man är liten, först är det Lundbydockskåpet, sedan är man fri några år mellan 20 och 30 innan det är dags att skaffa det riktiga dockskåpet, en flock gulliga barn och en golden retriver."

Vad tror ni?
Varför skaffar man barn?

Ja, kära nån vilken fråga.

Föräldraforum skapar stress?

Det här var en ny infallsvinkel på det vi skriver om. Att föräldraforumen på nätet skapar stress och press på att vara perfekt.

Så här skriver Terri Herrera Eriksson på Aftonbladet.se:

"Men det finns en allvarlig baksida också: mammor sätter press på varandra, Duktiga Annikor trackar andra och de mest värdekonservativa åsikter har en tendens att frodas på dessa forum."

Vad tycker ni?

Naturen är mer jämlik

Det här var intressant! Att naturen ger en mer jämlik lekmiljö!

Jag kommer mycket väl ihåg hur det kändes när man var barn. Även om man ville, förstod man vart man inte skulle gå, vad man inte skulle leka med - för att man var flicka. Säkert kände pojkarna likadant.

Jag drömde alltid om en bilbana - men fattade inte ens att jag KUNDE önska mig en sådan. Hoppas, hoppas att det har blivit bättre i dag. Men ser jag på mina egna barn och deras dagis och skola så ser det tyvärr väldigt könsstereotypt ut.

Avskaffa pappalosern!

Ja, det är verkligen dags att avskaffa pappalosern, Anna Larsson (SvD)!

Det går inte att komma ifrån att detta är en viktig kärnfråga. Den om delad föräldraförsäkring. Jag håller med om att det fokuseras för mycket på barnets första år och att det kommer så otroligt många år efter det.

Men. Faktum kvarstår: Pappor som delar föräldraledigheten skiljer sig mer sällan. Pappor som delar får fler barn med samma kvinna. Pappor som delar förlorar inte lika lätt kontakten med sina barn. Pappor som delar får oftare delad vårdnad och varannan vecka vid skilsmässa.

Och. Så som man delar på ansvar för hem och barn under första året – så förblir det oftast (enligt kvinnomaktsutredningen).

Om att leva som man lär..

I fredags hade Rebecka tjejmiddag, och jag erbjöd mig att ta med efterrätt.
Eftersom hon och jag tjatar hål i huvudet på alla om det där med att 70-talsmamman var toppen, och att en låda Big Pack-glass är en himla bra efterrätt som minsann funkade förr, så fanns det liksom bara en enda dessert jag kunde ta med just i detta läge. (Rebeckas middag mitt i boksläpp och allt.)

Eller hur.
Jag piffade med lite strössel och dunkade upp härligheten på Rebeckas köksbord efter middagen. Det var gott.

Men tror ni att jag kunde hålla truten om varför jag serverade Big Pack och inte typ fläderbärsparfait till sex coola kvinnor i matlagningsintresserad ålder som jag dessutom inte känner så väl?

Tror ni att jag var så cool?

Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa? (ångestskrik från kärnfamiljsmorsan....)

"Ska vi tillbaka till spisen igen?"

Och här på Hemmets Journals hemsida hittar jag ett fantastiskt bra blogginlägg om boken från Ingrid Winterhofs blogg: Ingrid – den bloggande terapeuten!

Måste citera lite:
"Boken ”skriet från kärnfamiljen” låter som om nånting jag själv skulle kunna skriva.
Två kvinnor har upptäckt nåt drömmande i blicken på andra kvinnor när hemma fru rollen kommer på tal.
Det här att pynta och inreda och koka lingonsylt och leva en Bullerbyidyll med sin sin familj.
Det är med all säkerhet på väg att skapas en svensk motsvarighet till amerikanska opt-out generation.
Det handlar alltså om högutbildade kvinnor som ger upp sina jobb och sina karriärer när de får barn – för att istället ge sina ungar den ultimata uppväxten.
Författarna påstår att sådana kvinnor finns det många av också i Sverige och det tror jag är sant.
Hemmafru på heltid?
För en som stod på barrikaderna på 70 talet låter det här sanslöst.
Ska vi nu tillbaka till spisen igen ?
Vi är lurade om vi tror att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Ha ha, så klart det inte är.
Det lutar sig fortfarande på kvinnor som jobbar deltid eller anpassar sina karriärer till familjen.
Istället för att drömma om hemmafruliv – borde mammor peppa varann att tagga ner och lära sig av oss som var med på 70-talet."

Precis Ingrid. Vi ska lära oss av er som var med på 70-talet!

Tillbaka till Bullerbyn?

Tillbaka till Bullerbyn – aldrig i livet! Utmärkt artikel i Helsingborgs Dagblad om Skriet från kärnfamiljen! Läs här!

Överintelligent replikskifte

Hörde just min kollega M kommentera inlägget om hallen och sexet (nedan).

M: "Om jag cyklar förbi ett fint hus så tänker jag först: det skulle jag vilja ha! Men sen tänker jag: men just det ja, de som bor där har ju inget sex ."

Min andra kollega J (som bor i värsta våningen) frågar då:

"Tror du alltså inte att jag och min man har sex?"

M: "Nä."

Jag frågar: "På allvar?

M: "Ja. Så är det ju."