Nä, för bara genom att försöka vara en perfekt förälder så är man inte en perfekt förälder.
Hillevi Wahl skrev en så bra krönika om
detta.
"Just nu pågår en ständig kapplöpning om vem som är mest, bäst och vackrast bland mammor och pappor. Vem som har flest barn, pysslar mest, har bästa kvalitetskläderna, fixar flest kompisar, hämtar tidigast, har roligaste kalasen, lagar mest hälsosam mat och har det finast hemma.
Sedan ska man ju vara snygg också. Och hinna raka sig. Och gärna skriva några böcker medan man är mammaledig."
JA! Det är ju precis detta vår bok handlar om!
Och nu skriver hon på
sin blogg om att fler föräldrar borde gå ner i tid. Tack! Ja, jag måste höra det. Min workoholic-tarm värker och drar i mig, det är som ett beroende, jag måste läsa precis sånt här som du skriver för att kunna stå kvar och fast i mitt deltidsbeslut, utan att skämmas eller få ångest och känna att jag inte längre är någonting värd:
"Jag önskar att fler föräldrar gick ned i tid. Inte minst män. På den punkten är det nattsvart på jämlikhetsfronten. Men jag tror att det många gånger är som för er, att man har sin identitet i att vara “jävligt bra på att jobba”.
Och då vill jag säga två saker:
1. Det handlar om en sådan kort tid i våra liv när barnen är små. Senare kan man jobba mycket igen. Om man vill.
2. Det går att kombinera. Man kan vara en jäkel på att jobba när man jobbar. Och en jäkel på att vara med barnen när man är med dem. Problemen uppstår oftast när man försöker göra båda sakerna samtidigt, när man fixar barn-grejer på lunchen eller ringer jobbsamtal hemma."
Jag är inte det jag presterar, jag är inte det jag presterar.
Jag duger som jag är, jag duger som jag är.
Jag är inte perfekt. Jag är good enough.