tisdag 31 mars 2009

Blommor eller jämställdhet?


"För egen del har jag störst behållning av kapitlet som handlar om maken som varje fredag kommer hem med en blomsterkvast till sin fru, som väntar med fint uppdukad fredagskvällsmiddag och förväntas kröna dukningen med den gistna blombuketten. Det är roligt och tar upp det irriterande faktum att vi kvinnor förväntas förvänta oss romansiska gåvor som bevis på uppskattning när vi i själva verket skulle bli överlyckliga om mannen tog bara initiativ och skurade toaletten."

Från ännu en recension (förlåt, men det är riktigt roligt att läsa recensioner av sin egen allra första bok ;-).

Vad föredrar ni? Blomsterkvast på fredagkvällen eller en jämställd man? Och. Behöver man välja? Vad tycker ni?

4 poäng till Skriet!

Hade ingen aning om att Mix Megapol recenserade böcker! Kul att Skriet får 4... ja, vad är det? av 5! Tack för det!

Var är männen?

Här är en bra recension av Skriet av en man!

Visst är det tröttsamt att de här frågorna hela tiden diskuteras och debatteras av kvinnor. Var är männen liksom? Tröttsamt på samma sätt som att det är KVINNORNA som har dåligt samvete om deras män inte är jämställda...

Det här är verkligen inte en bok enbart för mammor! En av Tinnis tidigare böcker, Diagnos duktig hade undertiteln "handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig". Egentligen borde Skriet också ha en sån undertitel. För är man en förälder eller svärförälder eller syskon eller till en stressad småbarnsfamilj så borde man verkligen läsa boken! Och, pappor borde förstås läsa boken i samma utsträckning som mammor!

Ja, Jesper Bengtsson – vad tror du? Var är männen? Hur ska vi få in dem i debatten? Tack för att du som man recenserade boken i alla fall - det finns ju studier som visar att de flesta män bara läser sånt som andra män har skrivit.

Villa – en jämställdhetsfälla?


Det är intressant att så många av de saker vi tar upp i Skriet dyker upp som nyheter nu, typ ett år efter att vi skrev dem ;-)

Att hur vi bor spelar roll för jämställdheten är en sak vi tar upp! Att bo i villa är sämre för jämställdheten, enligt forskning. Nu visar det sig att par i hyreslägenheter har lättare att hålla ihop (läs här!).

Mitt i bokskrivandet flyttade Tinni från hus till lägenhet och jag flyttade från lägenhet till hus... Vi får se hur det går. Jag ser absolut en hel del fällor med hus! Och jag har redan fallit i några av dem. Men än så länge trivs jag i vårt hus och alternativet att bo kvar i en trea med tre barn kändes inte så lockande (jo, vi försökte byta vår hyreslägenhet till något större i över 2 år, men det gick inte... och att köpa en större lägenhet hade vi helt enkelt inte råd med...).

Vad tror ni? Är det lättare att fastna i könsrollsfällor i hus än i lägenhet?

Ps. Läs också Terris krönika om varför hon vägrar villa! Ds.

måndag 30 mars 2009

50-talsvibbar


"The mom show tar till exempel upp ämnen som hur man bäst välkomnar sin man när han kommer hem från jobbet och vilken handväska som bäst matchar barnvagnen."

Läser DN och förfasas över den kanadensiska tv-showen "The mom show"...
Nu är ju detta inte svenskt (tack och lov) men ändå ett tecken i tiden, vilken handväska som matchar barnvagnen är ju en artikel man mycket väl skulle kunna läsa i en svensk mammatidning eller på alltombarn.se...

Några exempel till ur artikeln:

"Programledare är chica tvåbarnsmamman Laurie Gelman och käcka fyrabarnsmamman Catherine Marion (bilden) som gärna delar med sig med inblickar i sina egna familjer. Uppsminkade och stajlade visar de en liten film hemifrån i varje avsnitt, till exempel hur det ser ut när Catherine packar för hela familjen inför den stundande semestern eller när Laurie berättar om varför hon är gift med den bästa mannen i världen (för att han alltid tar sig tid för familjen)."

eller

"Studion är inredd som ett hemtrevligt kök, en liten intim vardagsrumshörna och en liten lekhörna. När känsliga, eller spännande, ämnen som män och sex diskuteras får mammor ur publiken vara med (deras barn får då leka i lekhörnan) och dela med sig av egna funderingar och erfarenheter."

Snacka om 50-talsvibbar!

Debatt är kul!

Det blev en hel del reaktioner på den utmärkta artikeln i SvD i söndags. Kolla bara här!

Pappor diskrimineras

Det finns en sak jag jämt får höra när jag diskuterar föräldraskap och jämställdhet. Och det är att papporna diskrimineras. Och ja, jag håller med. De diskrimineras!

Pappor ses i dag inte som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det är inte rättvist. Så klart! På samma sätt som att mammor inte ses som lika viktig arbetskraft. Och att det inte är rättvist.

Enda lösningen på det är att leva jämställt. Eller. Att leva jämställt är den enda möjligheten att försöka komma till rätta med den diskrimineringen. För det är inte säkert att man når ända fram bara för att man lever jämställt. Det är en lång väg att gå. Men det är en början.

Det lustiga är att de som framhåller detta med att pappor diskrimineras ofta står för en rätt traditionell uppdelning. Det är liksom inte de jämställda papporna som kommer fram och påpekar att pappor diskrimineras. Det är konstigt.

Många av de här ojämställda, traditionella papporna som är upprörda över att jag inte slåss för pappornas rätt till sina barn (det gör jag visst!) tar som exempel att män diskrimineras vid vårdnadstvister. Men se, det finns det inte något belägg för längre.

Läs min krönika jag skrev om på det ämnet för VLT här.

Varför skiljer vi oss då?

Jag får frågan om varför Sverige har så många skilsmässor fast vi är så jämställda - apropå rubriken på SvD-artikeln i går ("Undvik skilsmässa – dela lika"). Borde inte Sverige ha färre skilsmässor eftersom vi är så jämställda?

Det finns flera studier som visar att de som lever jämställt har mindre risk för skilsmässa. Bland annat har försäkringskassan gjort sådana studier och även en forskare på Stockholms universitet.

Men. Det finns ett feltänk här. För vadå? Vi lever ju inte jämställt! Det är ju det som är grejen. Tvärtom lever vi väldigt traditionellt. Fast med en tro att vi lever jämställt. När man inser det, det kan ta ett tag, att vi lever så otroligt traditionellt i världens mest jämställda land - ja, då kan nog bitterheten och besvikelsen bli stor. Tror jag. Jag tror till exempel inte att alla mammor som är hemma i några år och som sedan jobbar deltid inser hur det slår mot deras framtida pensioner... Eller möjligheter att försörja sig den dagen då det kanske blir en skilsmässa. Det kommer nog som en obehaglig överraskning för många.

Vi lever i ett land med alla möjligheter att leva jämställt. Självklart finns det orättvisor även här. Stora sådana. Men i bemärkelsen möjligheten att leva jämställt är vi det klart bästa landet i världen. Men vi utnyttjar det inte.

Den möjligheten i sin tur gör det också möjligt för kvinnor som inte vill vara kvar i äktenskapet/relationen att faktiskt skiljas. Och det i sig är väl något gott! Kvinnor i Sverige KAN skilja sig. De har råd att skilja sig. Och många blir jämställda först efter skilsmässa (tråkigt nog).

Och då menar jag bara jämställda när det gäller det delade ansvaret för barnen. Det är långt ifrån jämställt bara för att man skiljer sig. Kvinnorna blir friskare, friare (det frigörs en massa tid när kvinnor skiljer sig, mindre obetalt hushållsarbete att utföra), men betydligt fattigare. Män mår psykiskt och fysiskt sämre, får bättre kontakt med barnen (om de haft någorlunda bra kontakt innan skilsmässan, annars sämre), men rikare.

Man kan ju också som sagt se möjligheten till skilsmässa som något positivt! Kärnfamiljen ska ju inte vara något man lever i till varje pris. OM man vill leva i en vore det ju synd om det havererade bara för att man lever ojämställt. Att leva jämställt ökar alltså chanserna att lyckas med kärnfamiljen. OCH ger båda en bättre möjlighet att bryta upp och leva på ett annat sätt om man skulle vilja det. DET är väl bra! Låg skilsmässostatistik i vissa andra länder tyder ju inte alltid på lyckligare förhållanden utan ofta på att möjligheten att skiljas inte är så stor.

söndag 29 mars 2009

lördag 28 mars 2009

Bitterfotze!


Och så måste jag bara säga GRATTIS Tyskland! Är det något land som behöver bokem "Bitterfittan" eller "Bitterfotze" som den heter på tyska (har hört att hon fick kämpa rejält för att få behålla namnet!) så är det det landet.

Och ja, grattis Maria Sveland också, till framgångarna utomlands!

Din bok behövs.

Bokhora om Skriet

Bokhora om Skriet.

Bra recension. Jag förstår precis!

Ökad press och stress...


Forskningen som Aftonbladet-artikeln (som jag skrev om i förra blogginlägget) hänvisar till använder vi också i Skriet. Jag vill bara lyfta fram ett citat ur artikeln för alla dem som tror att vi har "hittat på" att pressen och stressen för småbarnsfamiljer har ökat de senaste åren:

"Den sammanlagda arbetstiden för ett par med barn har ökat med tio timmar i veckan de senaste trettio åren, säger forskaren Jörgen Larsson vid Sociologiska institutionen. Det är kvinnorna som står för hela ökningen. Dessutom har den privata konsumtionsnivån tilltagit och ägande tar mer tid än man tror."

Särskilt den sista meningen är intressant: "ägande tar mer tid än man tror"... Den väcker en del känslor. I alla fall i mig.

Varannan vecka?

Är varannan vecka-livet lösningen? Det hävdas i den här artikeln i dag i Aftonbladet.

"Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn", säger forskaren Jörgen Larsson vid Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet i artikeln.

Vad tror ni?

Det här handlar inte om något krig mellan kärnfamiljen och ensamstående föräldrar, som Malin Wollin verkar tro. Läs hennes krönika här.

Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet. Jag tror inte att någon skiljer sig för att de VILL missa barnens halva barndom. Men det är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen.

Vill man håller ihop bör man försöka leva jämställd medan man fortfarande lever tillsammans. En jämställd familj har lättare att överleva (enligt forskning).

Här är några kortfakta från artikeln (samma fakta som finns i vår bok) som stödjer denna tes:

"En frånskild kvinna har mindre hushållsarbete än en gift kvinna. En ensamstående kvinna med barn under sex år lägger 35 timmar på obetalt arbete, medan en sammanboende kvinna med barn i samma ålder lägger 42 timmar i veckan på obetalt arbete.

Flera studier pekar på att kvinnor ofta både tjänar bättre och mår psykiskt mycket bättre efter en skilsmässa. Det kan ha ett samband med att många kvinnor mår sämre och är mer stressade i dåliga relationer än män.

Mest tidspressade är ensamstående föräldrar som har barnen majoriteten av tiden. Att leva i ombildade familjer bidrar också till stress i form av ökad vardagslogistik."

Källor: SCB; ”På tal om kvinnor och män”, Larsson; ”Om föräldrars tidspress – orsaker och förändringsmöjligheter”, Forskning och Medicin; ”Så påverkas kvinnohjärtat av stress”

fredag 27 mars 2009

Kärnfamiljspappor som flyter


Vill ni se nåt fint? Blev ni nyfikna på The Sweptaways som jag skrev om tidigare i bloggen (angående att en sjukt rolig hobby kan vara ett bra sätt att få lite jämställdhet där hemma att skaffa - om det är mamman som skaffar en. Generellt sätt, jag vet)?

Bege er då till det queera och kuliga konstsimsuppträdandet som Stockholms Konstsim Herr bjussar på i Forsgrenska badet nästa lördag. Alla är välkomna. 20 kronor kostar det. The Sweptaways sjunger.

Konstsimning, musik och film. Vin, mingel och upplevelser. Gäster: Neptun, Sweptaways, Jane Magnusson och Måns Herngren.

tisdag 24 mars 2009

Dagens bikt

Lever jag som jag lär? Det är den vanligaste frågan, nästan, som jag får angående Skriet.

Tja, jag gör så gott jag kan.

Men jag kommer också dagligen på mig själv med att inte göra det. Tvååringen här hemma, en pojke med bestämd vilja, har till exempel redan blivit hals över huvud intresserad av stora maskiner, riddare, lasersvärd och coola svarta kläder (allra helst med fula spindelmän och sånt där på. ni vet...).
Jag förstärker dessa intressen i ungefär varenda kris-situation som uppstår märker jag. Bråttom på morgonen och han trilskas med påklädningen: "Koooom här så klär vi på oss tuffa tuffa tröjan med bilen på" lockar jag.
"Å så coola monsterjackan".
Ute på stan, han vill gå åt ett håll och jag åt ett annat (därför att vi MÅSTE det, annars brakar hela dagsupplägget liksom...) "titta, titta, därborta tror jag att jag ser en lastbil" säger jag lömskt och pekar diffust åt det håll jag vill.
"En stoooor lastbil". Och pojken kommer.

Det var dagens bekännelse.

Ge mig era, tack.

Psykologen svarar

här kan det gå om man inte jobbar på, flickor och pojkar.

Läs och rys.

måndag 23 mars 2009

Gardiner - går de att tvätta?

Jag talar med en gammal kompis i telefonen, jag är på jobbet och går undan lite för att kunna prata privat. Min kompis är höggravid och hemma med sin 1,5-åring. Hon fick barn sent, och jag har liksom längtat lite efter att dela familjelivsvåndor med henne. Men när mina barn var bebisar levde hon ett liv som i mina ögon var lika flashigt som Sex and the city. Ganska olikt mitt liv med andra ord.

Nu skrattar vi. Hon har ischiasvärk, och hennes 1,5-åring sitter bredvid henne och river sönder tidningar på köksgolvet.
"Jag låter honom hållas, för då får jag lite utrymme" säger hon och jag fattar PRECIS.

Vi säger knappt något, vi bara garvar. Tillsammans. Så jäkla skönt.

Sen säger hon, skitduktiga juristen som levt livets glada dagar och fnyst åt husmorsångest, detta: "Bara för att jag är här hemma går jag runt och tänker på allvar att jag borde ta ner alla gardiner och tvätta dem".
Och jag förstår precis. Igen.

Vad är det som händer när man blir familj?

Fjällen!


Skickar en harmonisk hälsning från fjällen! Har tänkt att jag skulle göra något smart inlägg, men har inget att komma med. Kanske är det så att allt politiskt rinner ur en när man har det för bra? Just nu är livet bara härligt! Önskar att alla fick komma bort så här då och då. Fattar att det är en ren lyx!

fredag 20 mars 2009

Inskolningstrubbel

Det här tycker jag var ett tänkvärt inlägg på Ann Victualia Rullgardina Söderlunds blogg.

Att det (i allmänhet) är svårare för mammor att skola in (och lämna på dagis) - barnen gnäller mer då - är något jag själv upplevt och har hört från många håll.

Varför är det så, undrar Ann.
"Beror det på att barnen instinktivt känner att det spelar ingen roll hur man behandlar mamma, hon älskar mig alltid mest ändå. Eller beror det på att pappor sätter tydligare gränser? Eller beror det på att pappor mer sällan skolar in. Förmodligen en mix av alla tre."

Vad tror ni?

torsdag 19 mars 2009

Vuxendagis?

Läste ni Malins Siwes ledare i gårdagens DN? Den där hon neggar loss på förskolan Kastanjen utanför Stockholm som har börjat servera frukost till barn och föräldrar för att råda bot på en rad problem som de upplever att de har (stressade avsked som ger lessna barn samt dålig integration mellan svenskar och utlandsfödda föräldrar).

Jag tycker det låter fantastiskt. Lösningsorienterat och mänskligt.
Men Siwe gillar det inte. Ska förkolan börja servera middag också? Ta hand om tvätten? frågar hon.

Jag ogillar verkligen den sortens retorik. Att man inte skulle kunna ta ett steg framåt eller åt sidan, för hur skulle det se ut om man tog hundra steg?

(Förresten låter det som en kreativ idé, det där med middag på förskolan. Eller hur.)

Förskoleupproret på Norrmalm


På 70-talets slogs kvinnor för dagis för alla, och det blev verklighet.
Idag har många av oss lite dåligt samvete när vi lämnar barnen på dagis. Kanske kan den känslan bottna i att det finns förskolor som faktiskt inte funkar så bra? De stora barngrupperna är en evig - och viktig - diskussion för såväl barn, personal och föräldrar.
Men varför knyter vi näven i byxfickan?
Kanske borde vi börja strida för bättre villkor för våra förskolor istället för att gå runt med dåligt samvete.
Här är några på Norrmalm i Stockholm som faktiskt höjer sina röster. Skriv på, och härma deras upplägg om du har samma känsla där du bor.
Tillsammans kan vi förändra!

Tack för i går!

I går kväll pratade jag och Tinni på Akademibokhandeln i Skrapan (på Söder i Stockholm) – jag var rätt nervös innan, men det var verkligen jättekul! Tack ni som var där!

onsdag 18 mars 2009

Alla tjänar på att kärnfamiljen blir jämställd!

Jag hittade en annan blogg via en av kommentarerna här på vår blogg. Jenny skriver jättefint om vår bok och om mammaskulden. Mycket var tänkvärt i hennes inlägg, jag fastnade för det här, som väckte en del tankar hos mig:

"Nu är ju vi rätt priviligerade också med bra ekonomi, fria jobb, bor kvar i stan nära jobb och förskola vilket underlättar i vardagen. Men det underlättar också att vi faktiskt varit två om att prioritera på det sättet vi gjort, varit hemma länge båda och strävar mot ett jämställt förhållande. Det är jag väldigt tacksam och glad för. Även om vi absolut har en bit kvar. Inte minst jag i mina förväntningar på mig själv och hur jag tycker att det ska vara med barnen, hemmet osv."

JA! Ni är privilegierade, men ni har också varit med och sett till att ni är det, ni har skapat det – genom att leva jämställt! Ofta används just ekonomin som försvar för att man levt ojämställt. Men det finns forskning som visar att man får det bättre ställt ekonomiskt OM man lever jämställt. Det visar bland annat den statliga utredningen om föräldraförsäkringen som kom för några år sedan.

Sedan får jag en annan tanke och det är just detta att man ska vara så tacksam. Man är medelklass, man lever i en kärnfamilj, man har friska barn, man har ett okej jobb (man HAR ett jobb, i dessa tider...), man är själv frisk... När man har allt detta är det rätt skämmigt att "gnälla", att be om mer. Vad har jag att klaga över, liksom! Och i media klagas det över gnälliga medelklassfeminister, så kallade livspusselfeminister, särskilt gnälliga mammor, bortskämda lattemammor...

Nästan all kritik vi har fått mot vår bok går ut på detta - att vi har ett sånt medelklassperspektiv, vi skriver för en priveligierad "subgrupp", varför ska man bry sig om kärnfamiljen, den heterosexuella medelklassen...

Jag VET att det finns en massa andra grupper som har det mycket, mycket svårare. Och jag tycker att det är fantastiskt att det finns en massa engagerade människor, feminister som slåss för dem! Men kärnfamiljen behöver också hjälp med de här frågorna. För vi är inte jämställda! Långt ifrån! Det är till exempel inte rättvist att Jenny känner mer föräldraskuld än sin man.

Och skulle den medelklassiga kärnfamiljen börja leva jämställt så skulle mycket hända ute i samhället. Arbetslivet skulle till exempel var tvungen att räkna med att en rätt stor del av arbetstagarna får barn och måste ta hand om dem. I dag finns en massa backupmammor som pusslar och trixar och går ner på deltid och räddar sin egen familj, men också hela samhället. Och företagen kan förlita sig på männen. Skulle kärnfamiljen bli jämställd skulle det gynna även de ensamstående mammorna, det skulle gynna de yngre barnlösa - eftersom de skulle bli mer attraktiva på arbetsmarknaden. Det skulle gynna de äldre på samma sätt. Och, icke att förglömma, det är i kärnfamiljen de flesta av barnen lever! Det är där de fostras!

Det ligger faktiskt i allas intresse att kärnfamiljen blir jämställd.

Mera kalas!

"En annan stressfaktor när det gäller barnkalas är andra barns kalas. Det går inte att komma ifrån, men det känns lite obehagligt i magen när barnen varit bjudna på temakalas i en hyrd lokal där både clown och trollkarl gjort entré. Då känner jag mig väldigt otillräcklig när mina barn bjuder på lite hemmagjord tårta här i köket."

Detta läser jag på networking-bloggen (som jag tipsat om tidigare). Ja, oj, vad jag känner igen mig! Vi har faktiskt ett helt kapitel om detta i boken. Bilden av det perfekta barnkalaset... Och det blir ju så extremt många kalas. Jag har tre barn (den yngsta är tack och lov för liten...), men de två äldsta går ju säkert på 15-20 kalas var på ett år... Det blir stressigt, det blir dyrt och det ställer ännu mer krav på vilka man ska bjuda (för man vill ju bjuda tillbaka!).

Men det finns ju en annan aspekt på det här. Min äldsta fyller fem dagar innan jul. Han har dessutom världens minsta rum (riktigt litet i alla fall). När han fyllde 6 bjöd vi hela hans klass. Vi var precis nyinflyttade och han kände ju inte så många - så hur väljer man? Det betydde alltså att vi hade 22 barn här hemma + de tre vi redan har... Och det betydde också 22 leksaker á 70-150 kr/styck. VAD SKA MAN GÖRA AV ALLA SAKER? Och sen fem dagar senare är det jul... Rummet svämmar över! Jag vill verkligen inte vara otacksam, men vad ska han med så mycket saker till? Och för 70-150 kr får man ju inget direkt rejält, det blir mycket plastgrejer.

Det måste ju vara så att andra känner det här också. Om jag bara vågade skulle jag föreslå att man la 20–30 spänn var som förälder och så gick man ihop och köpte EN lite finare sak. För säg 30 spänn gånger 20 barn = 300 kronor, kan man ju få något fint! Och föräldrarna behöver inte bli utblottade OCH rummen blir inte överfulla.

Men jag vet inte om jag törs. Är så rädd att verka otacksam.

Dyrt kalas!


En av de sakerna vi skriver om i boken är dagens barnkalas. Hur de har växt i ambitionsnivån rejält. Och det är inte bara de egna barnkalasen som kan bli dyra. Även presenterna växer på bredden och höjden. Det här känner jag igen!

"Både själva kalasen och presenterna trissas upp för varje år", säger fyrabarnsmamman och bloggaren Fatou Touray i Aftonbladet.

och:

"Flera nya undersökningar visar att de flesta föräldrar lägger mellan 100 och 200 kronor på barnkalaspresenter. Något som har fått allt från folkvettsexperten Magdalena Ribbing till Majblommans generalsekreterare att reagera och kalla det för skryt och statusmarkering som kan leda till att barn i fattiga familjer inte går på kalasen."

Läs här.

tisdag 17 mars 2009

Nu efteråt förstår han...


Nej, nu ska jag inte sura! Nu ska jag dela med mig av en härlig bild som jag fått av min kära kollega.

Tack för i dag, slut för i dag!

Kära kärnfamiljskramar till er alla!

Var glada om ni inte känner igen er!

Fortsätter att läsa kommentarerna till DN-artikeln... Läser flera kommentarer som går typ så här: "Men jag känner inte igen mig alls, jag struntar i alla krav, jag känner ingen press!"

Men, grattis då! Var glad för det! Njut! Var stolt! Känn dig som en bättre människa. Eller känn vad du vill! Men dissa inte problemet bara för att du inte känner igen dig! Bara för att du kan stå över - betyder det inte att det inte finns!

"Jag är inte mobbad, jag känner inte igen mig alls! Det finns nog ingen mobbning..."
"Jag har aldrig känt mig diskriminerad, alltså finns det inte!"

Menar de som skriver att eftersom de kan stå emot, så borde alla kunna det? Eller menar de att kraven inte finns?

Det släpps en kokbok om dagen i Sverige. Hur många inredningsprogram har vi inte sett på tv de senaste åren? Är det någon som tror att svenska folket inte håller på att renoverar som galningar - bara för att just deras familj inte gör det?

Och mammaskulden - tror de att det är något som jag och Tinni har hittat på? Nej, det finns massor av studier om den. Läs Ylva Elvin-Nowaks, fil dr i psykologi, I sällskap med skulden. Så här står det bland annat om den:

"Ylva Elvin-Nowak har inga färdiga svar men utifrån sin mångåriga forskning resonerar hon om det moderna moderskapets gissel - skuldkänslorna. En bok för alla yrkesarbetande mammor - för eftertankens och den igenkännande glädjens skull.

VI har inte hittat på mammaskulden. Känner du ingen – var glad! Och kanske lite tacksam.

Långkok i ostädade hem

Gustaf Olsson på DN Söndag bloggar så kul om sina långkok och reflektionerna de föder:

"Kanske håller vi ... på att skapa den perfekta kombon av bullerbyidyll och överlevnadsstrategi: man får välja mellan långkok i ett ostädat hem eller halvfabrikat i välstädat."

Det låter mycket bra.

PS:
Det var superkul att chatta. Jag hade kunnat sitta hela dagen. En härlig virtuell megadiskussion. Hoppas det blir fler. Läs chatten här.

Chatta med oss

Kl 13.00 idag kan ni chatta med oss på dn.se.

komsi komsi, alla gullisar och gnällisar.
Förresten: vad tycker ni att vi ska ta upp när vi får chansen (tex imorgon när vi pratar på Skrapan). Vilka är de viktigaste kärnfamiljsvinklarna?

Dagens kulturtips

Det finns många sätt att köra jämställdhetsrejset. Ett kan vara skriva surmagade inlägg på en blogg (ha ha) - ett annat att som kvinna helt enkelt skaffa sig en fett rolig hobby. Som de 30 kvinnorna i fenomenala kören The Sweptaways gjort.

Dagens kulturtips, helt klart.

Så här presenterar de sig på sin blogg:
"Vi är en galen tant i cykelbyxor och plym som stapplar säkert i höga klackar. Vi är en distingerad gentleman salongs på portvin. Vi är kvinnor utan gränser. Vi tycker om att ha saker på huvudet. Papegojor, lövverk, ugglor, höga hattar, turbaner.Vi tycker om ananas, spandex, fjädrar, guld, pumps, gröna skogar, kärlek och respekt. Våra garderober är lika stora som våra ambitioner. Vi är en kropp med ett gigantiskt hjärta och trettio hjärnor. Vi upphör aldrig att förvåna oss själva. Vi är en händelse. En festival. Ett paketpris. Vi är flera överraskningar i en. Vi är ett coverband, ett rövarband, ett pärlband."

måndag 16 mars 2009

För husfridens skull?

Det förra inlägget kommer mig att tänka på ett annat samtal jag hade i dag. Det handlade bland annat om detta att folk hävdar: Men vi har valt att leva så här själva.

Ja, ja, visst finns det de som väljer att leva ojämställt. Men, och detta är återigen inte vi som "tycker" utan det finns massor av studier (läs boken), de allra flesta familjer som lever ojämställt gör det för att "det bara blev så". När man inte gör något, när man inte diskuterar, när man inte förhandlar, när man inte bestämmer sig - då blir det allt som oftast ojämställt.

Par som delar jämställt däremot gör det inte av bara farten, visar forskningen. Det finns en tanke bakom, det finns en diskussion, någon har drivit på, det kan vara båda, ibland är det bara en.

Par som lever ojämställt har påfallande ofta en syn på konflikter som något ont. Man håller sams för "husfridens skull". Man "bråkar inte om småsaker". Man bryr sig inte om "milimeterrättvisa.

Och det visar sig att det är hon som drar det kortare stråt.

Par som lever jämställt har en annan inställning till konflikt. De tror på förhandling, på att säga högt vad de tycker och tänker, de låter inte saker bara vara.

Man undrar vad som är bäst för barnen? Ett hem där föräldrarna sätter sig ner vid köksbordet som likar och förhandlar och diskuterar hur de ska fördela sysslorna hemma (med utgångspunkten att båda två är lika mycket värda, att bådas jobb är lika mycket värt, bådas vänner, intressen, egentid är lika mycket värt). Eller ett hem där kvinnan biter ihop och gör mer eftersom hon inte vill röra upp några känslor, där de håller sams för "husfridens skull".

Det första är en ren demokratiskola för barnen. Det betyder att de ser att saker och ting inte bara "blir" på ett visst sätt. Det går att påverka. Allt kan man inte välja, men mycket. Man kan forma sitt liv, man kan bestämma över sitt liv. Och ingen är till för någon annan, båda är lika mycket värda.

Vad ser de andra barnen? De i de ojämställda familjerna? Att bråk är något farligt, att man får finna sig i sin lott? Att saker och ting bara blir? Att pappas saker, jobb, vänner, tid är mycket viktigare. Att hon inte har lika många rättigheter? Är det vad som väntar dem när de växer upp?

Och. En annan sak som också studier har visat: I de ojämställda familjerna VÄLJER pappan hur mycket han vill göra i familjen, hur mycket tid med barnen eller hur mycket tid han vill lägga på hushållssysslorna, efter vad hans jobb och därefter hans intresse kräver i tid. HON gör resten och anpassar sin egen tid OCH sitt jobb efter det.

Och med detta sagt tycker jag inte att det enbart är kvinnan som är förloraren. Hon får ju betydligt bättre kontakt med barnen, har ofta hand om de flesta sociala kontakter i familjen. Han blir väldigt ensam vid en eventuell skilsmässa.

Det kommer av sig själv – not!

Här är en annan kommentar från DN.se:

"Kvinnor måste omprogrammeras att tro att de är lika viktiga på arbetsmarknaden". Det far mig att undra om jag och min sambo tillhor samma generation som forfattarna. I ett sunt jamstallt forhallande tror jag inte att man behover sitta och alta fram och tillbaka, respekterar man varandra och sig sjalv kommer det av sig sjalv."

Oj, oj, oj, oj. Om det var så här - då skulle det inte se ut som det gör i Sverige. Det är en sådan brist på kunskap så det är förskräckligt. Det är inte så att vi har "hittat på" att det är ojämställt ute i stugorna. Alla studier, all forskning, all statstik visar att så är det. Kvinnor gör betydligt mer av det obetalda arbetet, kvinnor tjänar sämre, kvinnor står för den allra största delen av de ofrivilliga deltiderna, männen har försörjningsbördan, kvinnorna jobbar deltid, männen förlorar på det sociala planet i och med en skilsmässa, kvinnorna förlorar ekonomiskt. Vi är så långt ifrån jämställda i det här landet! Det är nästan ett hån att sitta och skriva: "I ett sunt jämställt förhållande tror jag inte att man behöver sitta och älta fram och tillbaka, respekterar man varandra och sig själv kommer det av sig själv." Inget kommer av sig själv. Och det är ren och skär härskarteknik att kalla de här frågorna för ältande. Liksom en annan idiotisk kommentar: medelklassfeminister och floskler.

Det här handlar om rättvisa, om demokrati, om jämställdhet. Viktigt för alla, kvinnan, mannen, barnen, samhället!

Nu vred jag mig också...


...Tinni hade ångest över att hon är missförstådd. Jag kände, så farligt var det väl inte. Även om jag håller med om att det är synd att det nästan enbart vinklas på hemmafrubacklashen i media.

Men nu läste jag kommentarerna till DN söndag-artikeln... Det skulle jag inte gjort!

Här försöker man vara lite mänsklig och bjuda på sina tillkortakommande. En som kommenterar skriver: "Dåligt samvete för att man lämnar barnet hemma med pappan? Herregud! Då har man valt fel man att få barn med. Båda föräldrarna är lika mycket värda."

Snälla, snälla. Jag har verkligen skaffat barn med rätt person. OCH jag har delat föräldraledigheten rätt av med honom. OCH jag har gjort det därför att jag verkligen TYCKER att vi är lika mycket värda som föräldrar och att våra barn behöver oss lika mycket. Vad jag försöker säga är att trots det, så finns det något som skaver i mig. Inte för att jag inte litar på min man, herregud! Utan för att man faktiskt, än i dag, får en massa kommentarer om man är tillbaka på jobbet efter nio, tio månader... Folk tänker inte ens att det finns en pappa - de frågar utan att tänka: "Men var är bebisen? Har du satt den på dagis?" Jag försökte bara illustrera hur svårt det är det här. ÄVEN om man är övertygad feminist, övertygad om att delad föräldraledighet är det rätt, så är det inte helt lätt. Och du som har gjort kommentaren – vad är det för övermänniskosyn du har? Det är endast 0,4 procent som har gjort som jag och min man – delar exakt lika på föräldraledigheten. Tyder inte det på att de flesta verkar ha ett problem med att lämna bebisen till sin man.

Gud, vad det är svårt att bli intervjuad, Gud vad svårt det är att svara rätt! Eller – det kommer man aldrig att kunna. Det känns som att folk VILL missförstå.

Motrörelse?

"– Det krävs mer jämställdhet. Våga släppa lite på de här kraven på dig själv – saker och ting reder sig ändå, säger Katerina och förfasar sig över den renoveringstrend som drar genom lägenheter, radhus och villor just nu.
– Det är helt sinnessjukt. Heminredning är något man borde skita i fullständigt. När man väl har snickrat och tapetserat klart orkar man ändå inte njuta av den nya färgen i rummet och de nya fina kuddarna."

Katerina Janouch är inne på samma spår som vi. (Fast jag är inte emot heminredning, är bara inte så intresserad.) Börjar det bildas en motrörelse, månne? Läs här.

Kärnfamiljsprat i Skrapan


Kom och umgås med oss på Akademibokhandeln i Skrapan (på Götgatan i Stockholm) nu på onsdag den 18 mars klockan 18. Vi är där och pratar om boken.


Jättekul om ni kommer - ju fler som är där desto roligare snack!


Fynd

Genom bokklubben Leva i familj på Adlibris kan man köpa Skriet från kärnfamiljen för bara 149 kronor inklusive frakt.

Kolla här.

Jag känner mig jävligt missuppfattad!


Oj vad jag håller med Linda Skugge om det hon skriver: "Vem står hemma och lagar marmelad och springer häcken av sig för att fixa perfekta barnkalas och perfekt trädgård och perfekt inrett hem?" (och jag håller med Belinda Olsson också för den delen - hon var ju inne på samma linje i en krönika om Skriet för ett tag sen "känner ni igen er i det här? Är det inte tvärtom så att dom flesta av oss just lever efter just dessa råd? Vi ger våra barn halvfabrikat rätt ofta, vi blåser lite ballonger till kalas, vi renoverar inte hallen ens under pistolhot, vi köper festis och torra färdiga pannkakor till dagispicknicks och vi är allmänt halvbra eller halvkassa hur man nu väljer att se på det").


Jag låg hemma och vred mig halva söndagen (efter att jag hade läst DN söndag) för att jag tycker att Skriet har blivit så smalt presenterad i media sen den kom. Alla journalister hoppar på det här med hemmafruidealen (linneskåpsdrömmen, liksom). Det är bara en pytteliten del av boken som handlar om detta: och då handlar det inte om att kvinnor idag GÖR ALLT DET HÄR (bakar, manglar, har växthus) - utan om att vi liksom jämför den vi är med bilden av den vi hade kunnat vara (månadstidningsdrömmarna om den där fiffigt planerade hallen).
Och så handlar den om vad den där skillnaden med vad vi faktiskt orkar (färdigköpta plättar) och den vi tror att vi skulle kunna vara (den som gör den där perfekta, nyttiga matsäcken) gör med oss: nämligen får oss att känna oss kassa. Och så handlar det om att männen mår lite bättre i vardagen för de dealar inte med alla dessa klassiska kvinnoideal som sköljer över oss dagligen.


Phu.


Men mest av allt handlar Skriet om alla orättvisor som fortfarande frodas. Som att det är en stor skillnad på om en mamma uteblir från luciafirandet jämfört med om pappan gör det (såväl för mamman och pappan som för barnen - och för resten av omgivningen, en mamma är liksom självskriven. Och poängen är att hon är liksom självskriven på rätt många olika tillställningar och i rätt många situationer, medan pappan mer är en slags bonus). (Ja, ja, kanske inte på Södermalm, Belinda, där "folk inte renoverar hallen ens under pistolhot", men i övriga Sverige - som faktiskt är ganska så stort, är det så. Faktiskt.)


Jag känner mig jävligt missuppfattad!



Linda, Linda...

"Men alltså stämmer detta verkligen? Vem står hemma och lagar marmelad och springer häcken av sig för att fixa perfekta barnkalas och perfekt trädgård och perkekt inrett hem? Det är ju bara en myt. Och dessutom vad är det som får mammor att känna råångest för att de lever ett så operfekt liv? Jo tidningar som mama och family living. Och var jobbade Rebecka förut? Jo family living och mama. Tinne kanske också har jobbat där? Minns ej. Jag säger INTE att family living eller mama inte ska få finnas eller ändra sitt innehåll men man kan göra ett val genom att inte jobba där och inte köpa dem.Rebeckas bästa tips är: "Var stolta över att ni har kaos i hallen, det visar att ni är en familj som har annat att göra än att fixa den perfekta förvaringen!" Sagt av en från gänget på family liiiiiving. Det ni!"

Nu hoppar Linda Skugge på Skriet. Härligt! Linda, i boken skriver vi just att vi har jobbat på Family Living och att vi där var med och skapade den press som finns nu ute i samhället. Läs boken! Det finns kanske en anledning till att vi inte längre jobbar där?

Bra betyg

"Att läsa Skriet från kärnfamiljen är lite som att prata feminism med kloka vänner över ett glas vin."

Underbar recension i GP.

fredag 13 mars 2009

Varför skiljer vi oss?

I boken pratar vi om en bröllopstrend och med den följer – rätt naturligt – en skilsmässotrend. För rätt många av de där nyförälskade paren slutar i en skilsmässa. Eller börjar kanske jag ska säga. (För många är det verkligen början på ett nytt bättre liv!)

Just nu är det många runt omkring mig som skiljer sig, eller som nyligen gjort det, eller är på väg. Det som nästan är löjligt är hur väl de skilsmässorna stämmer med forskningen, statistiken och det man säger om skilsmässor. I stort sett alla är på kvinnas initiativ, i vissa fall har männen varit med i beslutet, i andra inte alls. Hur som helst är det främst hon som vill ut.

Nästan alla har levt i ojämställda relationer och är dödligt trötta på det (en av anledningarna att de sticker). Männen har rätt snabbt hittat en ny, inte lika ofta kvinnan. Hon verkar dock nöjdast med skilsmässan. Hon är fattigare, men lyckligare (i ett nära fall var hon fullkomligt utblottad, medan han satt med en riktigt fet lön). En annan sak som är slående är att paren blivit betydligt mer jämställda EFTER skilsmässan.

Än har ingen av mina vänner som lever jämställt skiljt sig. Men den dagen kommer nog också. Men det är de ojämställda som kraschar först, den saken är säker, i alla fall i min närhet.

Susanne Hobohm i DN skriver det så fantastisk bra!

Webb-tv!

Jag hade hoppats på att kunna "bädda in" filmen från dn.se... men jag vet inte hur man gör.. Här är vi i alla fall på dn.se!

torsdag 12 mars 2009

I nöd och lust?

Ni följer väl skilsmässodebatten på Newsmill? Redan en klassiker.

Bridezillas!


När man skaffar hund tycker man att alla har hund.

När man får barn går alla omkring med barnvagn.

Nu känns det som att var jag än vänder mig så får jag vår bok bekräftad. Där skriver vi bland annat om bröllopstrenden, hur vi återgått till de storsvulstiga svindyra kyrkobröllopen med år av planering bakom. I dag spelade vi in web-tv för DN (kan ses i morgon på dn.se) och Astrid som intervjuade oss skulle gifta sig i augusti (hon hade verkligen reflekterat över sina prinsessdrömmar kring bröllopet).
Och så nyss fick jag detta pressmeddelande från Nordiska museet:

Bröllop

Bröllop är en inspirationsutställning för alla som går i giftastankar eller är i färd med att planera sitt bröllop. Utställningen ger tips och råd i en lugn och kravlös miljö.

Föreställningen om ett bröllop innehåller ofta många dyra inslag: nyinköpta kläder, flerrättersmiddag, blomsterarrangemang... Men det enda som behövs för att två människor ska kunna gifta sig är att en hindersprövning görs och en auktoriserad vigselförrättare och två vittnen finns. Ändå innehåller vår föreställning om bröllop så mycket mer.

För alla som går i giftastankar
Utställningen Bröllop är tänkt att ge inspiration åt blivande brudpar utan att höja pulsen med ytterligare måsten och krav. Här kan paren börja prata om hur de vill gifta sig och kanske inspireras att hitta ett alldeles eget sätt.

Tips och råd i en kravfylld miljö
Utställningen handlar om bröllopets rekvisita – kläder och slöja –, ceremonin och dess ritualer – både gamla och nya, vanliga och ovanliga – ska ring användas eller inte. Här berättas också om ett tjugotal par och hur de gifte sig – hur gjorde Carola och Sten under studentrevolten 1968 och Elsa och Arnold 1950? Slutligen tas bröllopets kulturhistoria upp kortfattat. Utställningen är inte en bröllopshistorisk utställning späckad med fakta.

Var ska bröllopet stå?
I kyrkan, på en strand eller i New York? I utställningen kan blivande brudpar känna sig för under den specialbyggda bröllopsportalen.

Inspirationsutställningen pågår 3/4-8/11-09 och är gjord i samarbete med Länsmuseet i Varberg.

Hemmafrudrömmar i Chef


Apropå den tröttsamma hemmafrulängtan som sprider sig i Sverige: självaste länspolismästaren Carin Götblad drömmer om att bli hemmafru!

"Om du inte var polischef, vad skulle du vara?
»Jag har drömt om att vara hemmafru faktiskt haha. Det är ju skitkul att vara hemma och ha massor med projekt på gång. Jag gillar växter och djur väldigt mycket, så jag skulle kunna pyssla med det.«"

Otroligt.

Läs mer här.

Flåshurtig handbok?!

I dag recenserades Skriet i Svenska Dagbladet. En överlag positiv recension, känner jag, men med de sedvanliga brasklapparna om förenkling, "veckotidnings-prosa" och medelklassperspektiv. Jag är i alla fall nöjd!

Läs själva!

onsdag 11 mars 2009

Nä, nu skiter jag i det här!


I stort sett varje dag funderar jag på om det är värt det. Om det är värt att jobba så mycket och förlora så mycket tid med mina barn.

Och jag är tydligen inte ensam! I dag läste jag detta dystra: att var tredje kvinnlig chef har övervägt att ge upp karriären på grund av slitningar mellan jobbet och föräldrarollen.

(Tack till Bloggen Networking, ni är en guldgruva!)

Det är fackförbundet Unionen som ligger bakom den alldeles färska undersökningen "Chefskap och föräldraskap". Den visar dessutom att fyra av tio kvinnor med chefsjobb upplever konflikter mellan jobbet och föräldraskapet. Var tredje har drabbats av sämre löneutveckling under sin föräldraledighet. I undersökningen har ettusen män och kvinnor med chefsjobb och vars yngsta barn är 0-12 år intervjuats.

Vidare kan man läsa:

"Undersökningen visar att både män och kvinnor upplever slitningar och intressekonflikter mellan chefs- och föräldraroll, men männen i lägre grad än kvinnorna.
Männen har svårt att släppa kontakten med jobbet under föräldraledigheten. 67 procent av männen hade kontakt dagligen eller varje vecka med jobbet, jämfört med 27 procent av kvinnorna.
30 procent av de kvinnliga cheferna och 21 procent av männen jobbar hemifrån mycket eller ganska ofta i stället för att ta ut ledighet för vård av barn."


Vad jag undrar är: Om jag funderar i stort sett varje dag på att ge upp och frågar mig om det är värt det – Gör min man det också? Han sitter mitt emot mig så jag frågar: "Ungefär en gång i veckan", svarar han.

Hm, inte lika ofta, men oftare än vad jag trodde. Kanske beror det på att vi delar lika på hemmasysslorna och barnen? Vi livspusslar mycket båda två, hämtar och lämnar varannan dag, jobbar hemifrån istället för att vabba, sitter på kvällar och helger för att kompensera...

Nu känner jag mig plötsligt mindre ensam! Puss på dig min man!

Riktigt radikal kärnfamilj

Har ni läst om paret som inte avslöjar könet på sitt 2,5-åriga barn?
Oj, så utmanande. Avsikten, att barnet ska få en neutral uppfostran, är ju bra, men jag undrar om det inte finns en massa nackdelar också? Blir inte vänner och familj osäkra i kontakten med barnet? Det skulle jag nog bli, och det säger ju en del om det här problemet. Varför skulle jag inte kunna relatera till ett barn som ett barn utan att veta dess kön, liksom? Det är ju lite sjukt.
Eller?
Som jag ser det är samhällets stora problem att vi inte ger pojkar och flickor samma möjligheter, inte det faktum att vi har olika kön. Å andra sidan är det ju lite svårt som enskilda föräldrar att påverka hela samhället. Detta är det val de gör för att undvika tröttsamma könsstereotyper.

Skriet - en pappabok!

En av mina äldsta vänner sms:ar från andra sidan Sverige:

"S (hennes man) läser Skriet just nu och jag känner fan i mej inte igen honom. Tack."

Finaste recensionen.

Om kvinnlig chefer

Sverige är fortfarande på stenåldersnivå när det kommer till området kvinnliga chefer. En ny studie från Ledarna visar till exempel att hela fyra av tio kvinnliga chefer under 35 år har tilltalats eller behandlats nedlåtande på grund av kön.
Samtidigt uppger manliga chefer under 35 att de känner ett starkt stöd från sin ledning.

Man blir ju inte förvånad, men likaväl upprörd. Det är viktigt att såna här undersökningar görs, så vi får svart på vitt på allt som inte funkar.

Läs mer om undersökningen här.

tisdag 10 mars 2009

Italian job

Det finns jämställdhetsproblem som är enkla att lösa (som delad föräldraförsäkring), och såna som är lite klurigare.
Här ett skriande färskt exempel på ett sånt.

En familj checkar in på ett litet familjeägt hotell i italienska alperna. Första morgonen lämnar de sin lilla lägenhet som ett riktigt jäkla bombnedslag, alla är ivriga att komma ut i backen.

När familjen kommer tillbaka på eftermiddagen är lägenheten skinande ren och helt iordningplockad, till och med smutstvätten ligger i prydliga små högar.

Mammans reaktion på detta:
"Shit vad pinsamt."
(... vi skulle aldrig lämnat rummet sådär, herregud, vad ska hotellägarfamiljen tänka om oss, de ska ju inte behöva lida för vårt slarviga sätt att vara, som om vi vora värsta svenniga bratsen osv ...).

Pappans reaktion:
"Helt underbart! Njut."
(punkt)

(eventuella likheter med en existerande familj är ingen slump)

"Det bara blev så"


"I kapitlet om modeordet ”livspusslet” fastnar jag vid ett citat i marginalen: ”Det bara blev så.” Så lyder svenska pars vanligaste svar på frågan till den ojämlika arbetsfördelningen i hemmet. Det bara blev så? Skulle man så enkelt vifta bort något annat livsval? Som ”varför är du sjuksköterska?” Det bara blev så. ”Varför är du gift med Peter?” Det bara blev så."

Ja, smart iakttagelse! Varför funderar så pass få över den arbetsfördelning som råder i familjen? Citatet ovan hittade jag i Hallands Nyheter där Erik Hammar recenserar skriet. Läs hela texten här.

Halleluja!


Det är svårt att över huvud taget förhålla sig seriöst till katoliker och Vatikanen efter den fruktansvärda historien om den 9-åriga flickan som våldtagits gång på gång av sin styvfar och som när hon blev med gravid med tvillingar gjorde abort. Det var mamman och läkaren som fattade beslutet att låta henne göra abort då man inte trodde att hennes lilla kropp skulle klara en tvillinggraviditet. Det straffade sig förstås. Mamman och läkaren blev uteslutna ur katolska kyrkan. Svärpappan? Nej, han är förlåten. Våldtäkt är inte samma sak som "mord"...

Och så läser man här att Vatikanen låtit lista det som varit viktigast för kvinnors frigörelse genom historien... Och vad kom de fram till? Tja, P-pillret kom förstås inte med på listan. Rösträtt? Arvsrätt? Lagar mot män som våldtar sina fruar?

Nej, för halleluja, det de tycker är viktigast för kvinnornas frigörelse är, tada: DISKMASKINEN!

Terri skriver fantastiskt bra i dagens Aftonbladet! (Och ja, undersökningen Terri hänvisar till, att vi lägger mer tid på tvätt i dag än innan diskmaskinen kom är hämtad från vår bok!)

Andra som också tar upp undret med diskmaskinen är Networking.

måndag 9 mars 2009

"Hon har världens viktigaste jobb!"


"Hon har världens viktigaste jobb! säger mannen och pekar på sin hustru, hemmafrun som tar hand om barnen och hushållet. Själv verkar han dock inte vara intresserad av varken status eller karriär, för världens viktigaste jobb hägrar uppenbarligen inte för honom. Han blev åtminstone svaret skyldigt på frågan varför han inte själv tog detta arbete, när det nu var världens viktigaste."

Så skiver Lotta Hördin i sin utmärkta krönika (ja, jag är partisk, hon skriver om vår bok, men jag tycker hon gör det jäkligt bra! Och hade hon inte skrivit om vår bok hade jag förmodligen inte hittat den...).

Scenen var förstås från direktsända Debatt häromdagen. De upprörda hemmafruarna tyckte att det var bättre att vara beroende av mannen än av staten. Men varför ska de vara beroende av någon över huvud taget? Tänk om de båda jobbat lite grann och varit beroende av varandra? Och båda hade haft tid att träffa de gemensamma barnen? Hade inte det varit fint?

Min tid kommer...

Apropå alla de som säger att "min tid kommer..." Läs Karins inlägg på bloggen networking:

"Studier visar att döttrar tar större ansvar för sina åldrande föräldrar än sönerna. Både i direkt vård men också i att ta ansvar för ensamheten som många gånger blir det stora problemet.
För oss med små barn och hyfsat friska föräldrar verkar detta vara något man inte tänker på. Jag tycker dock att det är värt en tanke att fundera kring hur det ska bli den gången våra föräldrar behöver hjälp."

Skriet i...

... VLT!

Egoistisk att jobba?

"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten. Vad dessa kvinnor gör om/när deras män dör eller bara sällar sig till den grupp, den finns, som väljer att bryta upp från sina familjer – ja, så långt kom man aldrig."

och:

"En gång ställde kvinnor krav på daghem och lika lön för lika arbete just på Internationella kvinnodagen, som infaller på söndag. Nu, mitt i den eländigaste lågkonjunktur, sitter folk i direktsänd tv-debatt och säger att jämställdheten gått till överdrift. Vilket, enligt detta språkbruk, inte betyder att vi fått en överdos av samma skyldigheter och samma rättigheter för män och kvinnor – nej, det betyder mest och främst att kvinnor blivit alltför egoistiska. Eftersom de tänker mer på sig själva än på sina barn."

Karin Thunberg – du har så rätt. Du vet att du är citerad i boken också? Det finns många smarta 40-talistkvinnor. Och vi bör lyssna på dem! De vet vad som kan hända. Läs Karins utmärkta krönika här.

söndag 8 mars 2009

Kvinnorna i Liberia


Att kämpa för jämställdhet, kalla sig feminist och fira 8 mars betyder också att man solidariserar sig med kvinnor ute i världen. Såg just den fantastiska dokumentären om kvinnorna i Liberia som kämpade för fred. Missade du den, se den på svt:s hemsida!

Där ser vi också tydligt att vi har låååångt kvar...

Kåt, glad och jämställd?

I en kommentar nyligen dök frågan om varför bloggen har kåt, glad och jämställd som underrubrik upp. Och ja, det är kanske inte helt enkelt att förstå.

När vi började skriva boken var arbetsnamnet just det: Kåt, glad och jämställd. Det var vår förläggare som kom på det och vi tyckte att det lät kul.

Boken handlar ju mycket om att vi lagt på en massa pusselbitar så att vi knappt hinner med det viktigaste: att njuta, umgås, vårda våra relationer med barn och man och vänner - och inte minst sex!

Vi läste en undersökningen en gång som menade att par på 70-talet hade betydligt mer sex än par på 2000-talet. (Och snittet som vi har hört är 2 gånger i veckan på 70-talet och 2 gånger i månaden på 2000-talet.) En ovetenskaplig undersökning i vår bekantskapskrets visade att det verkar stämma. Vi har helt enkelt inte sex så ofta. Självklart är det inte kvantiteten, hur många gånger man gör det, som är det viktiga. Och vi vill absolut inte lägga på en ny skuldbörda...

Men jag tror att det är lättare att vara kåt och glad – om man delar på ansvar och sysslor, glädje och bördor där hemma. Alltså, lever jämställt.

Och visst är det roligare att vara kåt, glad och jämställd än otillfredställd, bitter och ojämställd...

Hurra, hurra, hurra, hurra!


I dag, 8 mars, är det internationella kvinnodagen! Och det är verkligen något värt att fira. En dag då de flesta tvingas sätta fokus på de orättvisor som fortfarande finns. Både i Sverige och ute i världen.

Hur firar ni? Så här firar jag.

(Här ovan, från klassiska feministtidningen Kvinnobulletinen)

torsdag 5 mars 2009

Slumra in...


Nu kommer kanske bloggen att sova i några dagar... Jag åker skidor uppe i norr, och Tinni är i Milano. Men vem vet, hittar jag en dator där uppe kanske jag gör något litet inlägg. På måndag är jag i alla fall tillbaka, det kan jag lova!

Kära kärnfamiljskramar till er alla!

(Den vackra bilden är från Nationalmuseums utställning om prerefaeliterna!)

MeWe längtar efter kärnfamilj


72 procent av alla barn under 18 år bor med sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är alltså ingen liten subgrupp (som Malin Ullgren påstod i P1 nyligen ;-). Nä, säga vad man vill om kärnfamiljen – den frodas och är ytterst populär som levnadsform. Se bara här! MeWe-generationen drömmer också om att leva i kärnfamilj!

Jag ser förstås en massa problem med kärnfamiljen, men också en massa möjligheter. Istället för att helt förkasta den kanske man borde förvandla den: Till den demokratiska, rättvisa, jämställda kärnfamiljen? Eller vad säger ni?


(Kevin Borg är en ytterst lillgammal 22-åring (80-talist som tillhör MeWe-generationen) som redan verkar väldigt stadgad med sin flickvän. Kärnfamiljen nästa, Kevin?)

Kvinnor mår sämst i dåliga förhållanden


Det här var ju intressant. Att kvinnor mår sämst i dåliga förhållanden. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar – men inte hans.

Det låter inte orimligt. Men jag har läst andra studier som tyder på att män mår sämre efter själva skilsmässan. Hon mår bättre. Hon är fattigare, men lyckligare och har mer tid för sig själv. Hushållsarbetet för en frånskild kvinna är faktiskt mindre än en gift kvinna (märkligt, eller hur? Det tyder på att hon inte bara städar upp efter barnen, utan efter mannen...).

Jo, så konservativt är det


När vi började skriva bok protesterade jag och sa till Tinni: Nej, så här konservativt är det inte bland svenska småbarnsfamiljer i dag! Jo, hon stod på sig, det är det!

För ett och ett halvt år sedan flyttade jag till Nacka. Då var vi mitt uppe i bokskrivandet. Och jag fick en chock. Ja, precis så konservativt som hon sagt var det! I stort sett alla mammor jag träffar här jobbar 75 procent, de har män som jobbar supermycket. De är alla jättegulliga och aktiva föräldrar, de ställer upp på allt, bakar till klassfesten, hämtar och skjutsar till aktiviteter, de står till och med och tittar på varje hockeyträning, gymnastikträning, fotbollsträning. De jobbar gratis i kiosken vid IP och ja, de är helt fantastiska! Både mammorna och papporna! Men de har ofta en rätt traditionell uppdelning. Mammorna jobbar mycket mindre, papporna jobbar mycket mer. De har alla minst två barn, de flesta har tre, eller fyra... På ett föräldramöte jag var på för några veckor sedan presenterade sig varje förälder genom att berätta vad de hade för renoveringsprojekt hemma...

Jag tänker igen på Belindas krönika. Jag bodde tidigare i en bubbla på Söder i Stockholm, här i Nacka är det betydligt mer konservativt och traditionellt. Och jag hör hela tiden rapporter utifrån landet om att det ser ut så där också. Så, barnfamiljer lever väldigt traditionellt.

onsdag 4 mars 2009

Kunskapsförakt!

Hittade just detta: Ja, jag håller med Gudrun: Vilket kunskapsförakt!

Har jämställdheten gått lite för långt?


Det blev lite fler blogginlägg än vad jag hade tänkt i kväll... Men det var mycket som upprörde och berörde mig just i dag. Jag missade Debatt häromdagen, ett program med ett besynnerligt tema: "Har jämställdheten gått för långt?" HUR kan jämställdhet gå för långt? För det första är vi inte jämställda. Och för det andra kan jämställdhet, per definition, inte gå för långt - då tippar det ju över åt andra hållet!

Jag såg programmet nu på svt.se och där tappade jag all min respekt för Janne Josefsson - han har ju inte ens försökt att läsa på eller förstå det minsta! Hans insats var under all kritik. Han slängde ur sig en massa konstiga saker som "så du hatar män då?" "Queer, vad är det, Elise, vad säger du, är det inte obegripligt..." Vad håller den mannen på med?

Ett fruktansvärt okonstruktivt program med väldigt märkliga gäster. Galningen Elise Claeson fick breda ut sig hur mycket som helst och en zoolog (!!) fick prata om att kvinnor egentligen är gjorda för att föda barn var tredje år mellan 15 och 45... Det är inte sant! Jag har läst forskning som visar att tonåringar som får barn har en betydligt högre risk att få skadade barn eftersom deras kroppar inte är färdigutvecklade. Att vi en gång i tiden, i jägarsamhällena för 7000 år sedan, fick barn när vi var 14-15 beror nog snarare på att det inte fanns preventivmedel då + att man dog när man var runt 40... Man var tvungen att börja tidigare för att hinna! Plus, och det ska man inte glömma, man förlorade en rätt stor andel av sina barn (få överlevde till vuxen ålder). Också en anledning att börja tidigt. Men är det ett sådant samhälle vi vill gå tillbaka till? Vill man det kan jag förstå om man tycker att "jämställdheten" har gått lite för långt... Då har allt i samhället gått lite för långt...

Här är länk till programmet om någon orkar se.

Några få tappra försökte förgäves skapa någon substans i debatten. Fredrik Malm (även om jag inte håller med om allt han sa), Åsa Mattsson och framför allt: Kristina Hultman – du var underbar!!

(Bilden är från Naturhistoriska riksmuseets utställning Den mänskliga resan från förra året.)

Faderskärlek

Det finns så många fantastiska pappor i världen. Här är en som jag hittade på Sofies blogg magstarkt!
VARNING: Se inte filmen om du inte vill gråta...

Här är lite bakgrund: Sonen frågar sin far om han vill springa en maraton med honom och pappan svarar ja. Sedan springer de ytterligare en gång. En dag frågar sonen pappan om de kan göra en Ironman tillsammans (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning). Pappan svarar ja.


Först förändring, sen kan vi oja oss...

Marita svarar så bra i sin blogg, så jag behöver inte:

"Grunden måste förändras, samhällsstrukturen måste utgå från individuell föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning för alla. Med jobb i 6 timmar och med gemensamt ansvar för barn och hem. Sedan kan vi omläsa handböckerna och oja oss över hur dumt det var. En gång i tiden när begreppet “livspussel” myntades, som gav mammorna hela ansvaret. Så dumt, men de visste väl inte bättre."

Mer sex än piff

Det är så UPPENBART att Belinda inte besvärat sig med att läsa boken. Hon har läst en artikel OM boken och tycker sedan till.

Mer sex än piff är ju precis vår poäng, Belinda!

Åh, åh, åh, tjejer, åh, åh, åh, tjejer...


Apropå att jag och Tinni idealiserar 70-talsmamman – Det hänger mycket ihop med att man var så utåtblickande då (60- och 70-talet). Det var politik och engagemang och solidaritet för hela slanten. Trots att jag knappt var född ger sådana här affischer mig nostalgikänslor. Hmmmmm!

I slutet av april visar Nordiska museet proggens affischer. Den utställningen ska jag inte missa!

tisdag 3 mars 2009

Oplanerad familj


Ibland känner jag mig väldigt vuxen (på gränsen till halvdöd), men ibland mer som en konstigt oplanerad tonåring. Idag till exempel.
Klockan 07.00 imorgon bitti lyfter ett plan från Skavsta mot Milano - och på det planet är det meningen att min familj och jag ska vara med . (Skavsta ligger ca 1,5 timmes bilresa från Stockholm, och incheckning en timme innan ... ja, ni kan själva räkna att .. tja). Men det oplanerade ligger inte morgondagens tidsschema, utan i min och min mans sätt att hantera packning och planering.
I min fantasi så skulle A L L A andra småbarnfamiljer ha fyra väskor färdigpackade på hallmattan vid halv tio kvällen innan, och festisarna på kylning och så vidare.
Men så är det inte här.
Här är det liksom tvärtom.
Ingenting är klart.
Ingenting är packat.

Nu kom jag på: passen!

Ja, ja. Imorgon eftermiddag är vi i alla fall i en italiensk alpby. Och det mesta kom säkert med.

Ciao!
Vi hörs om nån vecka. Fira kvinnodagen ordentligt.

Ja, jag är en daggare!


Det är egentligen helt galet att småbarnsföräldrar samtidigt som de har små barn också ska jobba så mycket. Och så har ungdomar svårt att komma in på arbetsmarknaden och äldre diskrimineras i arbetslivet. Tänk om man kunde tänka helt om? Att alla småbarnsföräldrar jobbade halvtid, eller i alla fall bara 75 % och sen kunde de som inte har barn eller de som har stora barn jobba mer. I boken har vi ett politiskt förslag som går ut på att man skippar vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen och istället inför ett bidrag till föräldrar med små barn som går ner i tid. Villkoret måste vara att båda går ner lika mycket i tid (annars blir det bara en variant på vårdnadsbidraget och något som bara kvinnor får).

Men så länge det ser ut som det är i dag får jag dagga (min vän och den duktiga journalisten Ana Udovic skrev om daggare i senaste mama) och samtidig ha dåligt samvete åt alla håll. Läs min krönika om daggarlivet här!

måndag 2 mars 2009

Normalt familjeliv?


Läser om Josef Fritzl i dag i tidningen igen. Han tyckte att han var en bra pappa till sina "källarbarn" och att de levde ett "normalt familjeliv".

Det finns förstås inget normalt alls med Josef Fritzl. Men det är något som har slagit mig under all rapportering av den här fruktansvärda historien. Och det är hur omgivningen har reagerat, hur de har sett på Josef och hans hustru och alla barnen i alla år. I flera artiklar har jag läst omdömen om Josef och hans familj som just "normala". De beskrivs som lite tillbakadragna, men rätt vanliga och normala. Och visst, han verkade vara väldigt dominant, säger omgivningen, barnen var rädda för honom och hans hustru var underdånig, men det är ju "fullt normalt".

Okej, så detta är en vild tanke, men jag har funderat på den ett tag: Hade denna historia överhuvudtaget kunnat inträffa om Josef och hans fru levde jämställt? Om de båda hade haft lika mycket att säga till om? Om han inte hade varit en sådan patriark? Någonstans möjliggörs ju hela hans förehavande (fatta vad mycket tid det måste ha gått åt för honom att bygga, inreda källaren och också ta ner mat dit, våldta henne, vara där nere...). Hans fru kan inte ha haft för vana att fråga honom om hans förehavanden. Det kan inte ha varit ett särskilt demokratiskt, transparant, rättvist förhållande? Och att folket runt omkring, i det konservativa Österrike tycker att det är fullkomligt normalt att frun och barnen verkade lite rädda för Josef - är inte det sjukt?

Detta borde också vara ett argument för den demokratiska, jämställda familjen där ingen är till för någon annan, där alla är lika mycket värda!

Att leva jämställt, att som föräldrar sitta ner kring köksbordet och förhandla fram ett rättvist system för båda föräldrar, där ingens jobb, ingens vänner, ingens fritidsintressen är mer värda än någon annans. Det är ju värsta demokratiskolan! Att "bråka" om det där som kallas milimeterrättvisa kan vara en demokratiskolning för era barn!

I en jämställd familj har jag svårt att tänka mig att det ens är möjligt för den ena att gömma undan en vuxen dotter. Eller vad tror ni?